En värld befolkad av egensinniga karaktärer fyllda av frustration och politisk sprängkraft

Relaterade filmer

Nina Menkes – den amerikanska indiefilmens självutnämnda häxa

Med sitt kompromisslösa filmspråk där historierna tycks veckla ut sig likt besvärjelser, har Nina Menkes förtjänat en plats som en av de mest säregna och spännande rösterna från andra sidan Atlanten. 

Mitt under inspelningen börjar UD skicka hem personal och uppmanar svenska medborgare att lämna landet.

Drömmen om Djenné

Regissören Elisabet åker till Mali för intervjua sin syssling Sophie som öppnat hotell. För Draken Film berättar hon om arbetet med Drömmen om Djenné, en film som startade som ett porträtt av en släkting men som resulterade i något mycket djupare. 

Den 29 december 1989 bytte Polen sitt officiella namn, från ”Folkrepubliken Polen” till ”Republiken Polen”. Sovjet hade släppt sitt grepp, Wojciech Jaruzelski var inte längre diktator, och den kommunistiska eran var äntligen över. Några veckor senare satt den polske filmregissören Krzysztof Kieslowski på en bar i Göteborg. Han var hade precis presenterat den svenska premiären av en av de tio filmerna som utgjorde Dekalogen på Göteborg Film Festival, och han drack en öl och rökte cigarett på cigarett medan han talade om filmerna för den lilla publiken i baren. Han rökte alltid cigaretter.Eftersom han själv censurerats av kommunistregimen och skapat flera osmickrande porträtt av partifunktionärer har många tolkat hans filmer som antikommunistiska, men själv värjde han sig alltid mot att kallas för en politisk filmskapare. Så även när Berlinmuren precis hade fallit. ”Vi känner oss vilsna och vet inte åt vilket håll vi ska vända oss.” sade han där i baren i Göteborg, innan han gjorde en utvikning om relationen mellan revolutionära tillstånd och operakonstens popularitet. För att fördjupa den här retrospektiven har vi digitaliserat barsamtalet, där Kieslowski dessutom beskriver sin beundran för Bo Widerbergs Barnvagnen och Fanny och Alexander, som han eventuellt inte minns vem som har regisserat. Självklart talar han också om Dekalogen, detta mastodontprojekt som han genomförde för den polska televisionen. Det är tio timmeslånga, moralfilosofiska filmer, som utgick från de tio budorden och alla utspelar sig i samma grådaskiga bostadsområde. Ofta har de omtalats som den bästa tv som någonsin producerats, men två av de mest intressanta delarna förlängdes även till de biofilmer som ingår i denna retrospektiv. Kieslowski gillade koncept och paket. Snart efter Dekalogen satte han igång med ”Trikoloren”, tre filmer om den franska revolutionens slagord, finansierade av västerländskt kapital istället för socialistisk statstelevision. Han planerade också en trilogi om himlen, helvetet och skärselden, men han avled av en hjärtattack 1995, bara 54 år gammal.

Mästare: Krzysztof Kieślowski

Krzysztof Kieslowski är en av 1900-talets största filmkonstnärer. Han regisserade en lång rad oförglömliga filmer, och en vinterdag i Göteborg 1990 kedjerökte han och talade om opera. Nu hyllar vi den polske mästaren med en retrospektiv.

Novotny slog igenom redan som tonåring på 90-talet och tillhör nu en av våra mest aktade skådespelare, flitigt anlitad inte bara i Sverige utan även i våra grannländer och internationellt. I år kommer hon bland annat medverka i Lars von Triers nya säsong av Riket.Men Novotny är inte bara skådespelare. 2018 långfilmsdebuterade hon som regissör med det mästerliga dramat Blind Spot som vann kritikerpriset på Göteborg Film Festival. I Blind Spot briljerade norska skådespelaren Pia Tjelta i varenda bildruta. Hon gör även huvudrollen i Novotnys nya film Diorama som har biopremiär på svenska biografer idag.Förutom att kurera ett urval på Draken Film, vad gör du just nu, Tuva Novotny?–Just nu skriver jag på mitt kommande projekt, och lanserar Diorama!<h1>Tuva Novotnys filmtips Draken Film:</h1><a href="https://drakenfilm.se/film/8">8 1/2</a> av Federico Fellini Synecdoche, New York två generationer tidigare, om filmkonstens existentiella sidor.<a href="https://drakenfilm.se/film/cinema-paradiso">Cinema Paradiso</a> av Giuseppe Tornatore Sentimental och romantisk men en ogenerad kärleksförklaring till just det, och filmkonsten.<a href="https://www.drakenfilm.se/film/mommy">Mommy </a>av Xavier Dolan Rörande om mödraskap, föräldraskap när det är som svårast.<a href="https://drakenfilm.se/film/girlhood">Girlhood</a> av Celine Sciamma Sciamma har något av Ramsays närhet till sina karaktärer, och en helt särskild autenticitet i det kvinnliga. Se också Porträtt av en kvinna i brand.<a href="https://drakenfilm.se/film/the-salesman">The salesman</a> av Asghar Farhadi Farhadis närhet till sina karaktärer är imponerande, utan för närgångna bilder skapar han en omedelbar autencitet - ett tydligt regi-grepp: cast och platser sätter en omedelbar ton i alla hans filmer.<a href="https://drakenfilm.se/film/de-400-slagen">De 400 slagen</a> av Francois Truffaut En klassiker i all sin enkelhet.<a href="https://drakenfilm.se/film/lat-tagen-ga">Låt tågen gå</a> av Jiri Menzel Politisk, mänsklig och full av tjeckisk, satirisk humor.<a href="https://drakenfilm.se/film/diktatorn">Diktatorn</a> av Charlie Chaplin. Chockerande hur Chaplins manus fortfarande resonerar i samtiden. Både Chaplin och Menzel känns extra relevanta med den pågående situationen i Ukraina. Historisk allmänbildning

Tuva Novotny X Draken Film

Metafilmernas metafilm, en tjeckisk klassiker och en ogenerad hyllning till filmkonsten. Idag är det bioaktuella Diorama-regissören och skådespelaren Tuva Novotnys tur att tipsa om favoriter ur Draken Films bibliotek. 

Korova Milk Bar i A Clockwork Orange och The Prancing Pony i Sagan om ringen är klassiska vattenhål som bara finns i filmens värld, men det finns några verkliga barer som en cineast måste besöka i sitt liv. När jag kom till Tokyo åkte jag till exempel direkt till Shinjuku-distriktet och La Jetée, en minimal bar med åtta platser (den är ganska svår att hitta!) som den tidigare ägaren Chris Marker döpte efter sin sciencefictionfilm som på svenska heter Terrassen. När jag besökte Casablanca gick jag såklart till Rick’s Café, även om varken Ingrid Bergman eller Humphrey Bogart egentligen satte nån fot i Marocko under inspelningen av Casablanca och restaurangen bara är en kopia av Hollywoodfantasin. På samma sätt var det första jag gjorde när jag kom till Helsingfors att beställa en öl på Bar Moskva. Bar Moskva var Mika och Aki Kaurismäkis egen bar, en del av deras lilla nöjes- och kulturkomplex som även innefattade biljardrestaurangen Dubrovnik, biografen Andorra och Corona, ytterligare en bar. Alltihop stängdes härom året – byggnaden ska bli hotell – men den sovjetinspirerade interiören finns förevigad i Aki Kaurismäkis Mannen utan minne, i scenen där den bankrutta entreprenören beslutar sig för att ta sitt liv.

Aki Kaurismäki är inte bara barägare, han är kanske barernas främsta filmskapare. 

Aki Kaurismäki är inte bara barägare, han är kanske barernas främsta filmskapare. Vi pratar då inte om livliga festställen med trängsel, högljudda diskussioner och pumpande musik, utan ödsliga barer där huvudpersonen oftast sitter ensam, mest för att under tystnad låta tiden gå medan ölen tar slut. Hans allra mest klassiska barscen finns kanske i Flickan från tändsticksfabriken, där Kati Outinens fabriksasarbetare blir uppvaktad av en främling och svarar med att hälla råttgift i hans glas. Tystnaden, alienationen och den absurda humorn i råttgiftsscenen är genomgående drag i den filmskatt som gjort Aki Kaurismäki till den finska filmhistoriens mest framstående filmskapare. Han har utvecklat en unik och väldigt personlig stil som etablerat Kaurismäki som en av de senaste 30 årens främsta filmskapare, och har fulländats i mästerverk som Moln på drift, Mannen utan minne och Mannen från Le Havre. Det är ett slags lakonisk humanism, där ensamma människor brottas med både konkreta och existentiella problem i stiliserade miljöer. Och nästan alltid är en av dessa miljöer en bar. Baren är själva centralpunkten i Kaurismäkis filmiska universum, så det är helt naturligt att filmkritikern Lana Wilson inleder sin essä om Aki Kaurismäkis filmer med att påminna om ett gammalt skämt: Två finska män står i en bar. Efter timmar av tystnad höjer den ena sitt glas mot den andra och säger ”skål”. Den andra mannen svarar: ”Jag kom inte hit för att konversera”.

Mästare: Aki Kaurismäki

Aki Kaurismäki är barernas främsta filmskapare. Jonas Holmberg har gjort en filmisk barrunda genom Kaurismäkis underfundigt existentiella och absurt humoristiska filmvärld.

Uje Brandelius är aktuell som pristagare för Helsingborgs Dagblads nyinstiftade Hassepriset, som från och med i år delas ut till någon som gjort en "kulturgärning i Hans Alfredsons ära". Uje har varit aktiv musiker i Doktor Kosmos sedan 1991, men fick sitt breda genombrott med succéfilmen Spring Uje spring som hade premiär på Göteborg Film Festival 2020. Filmen, där Uje spelar sig själv under perioden då han diagnostiserades med Parkinsons sjukdom, regisserades av Henrik Schyffert och kammade hem hela tre guldbaggar. Sedan långfilmsdebuten varvar Uje jobbet som radiopratare i P1 med att spela i Doktor Kosmos, skriva på nya filmprojekt, samt tipsa om filmer på Draken Film, såklart! Vad har du för planer för sommaren, Uje? – I sommar tänkte jag se lite filmer som jag har hört så mycket om så att jag tror att jag faktiskt har sett dom. Cykeltjuven tex, den ska vara Roy Anderssons favoritfilm. Såg dessutom att den ligger på Draken Film (som jag har livstids gratisprenumeration på för att jag svarar på dom här frågorna, ifall läsarna undrar varför jag svarar så långt).Har du några fler filmprojekt på gång eller är det musik och radio som gäller? –Jag har två filmmanus på gång. Dels en film baserad på en svensk bok, som jag har påbörjat. Dels en uppföljare till ”Spring Uje Spring” som bara finns i mitt huvud än så länge. Så det är film som gäller. Och musik. Och radio. Om du fick ta en öl med en filmskapare, vem skulle det vara? – Johannes Nyholm och Måns Månsson, vilka är de två mest intressanta svenska filmskaparna det senaste decenniet. Jag väljer två för att minska risken för den lite trevande första dejten-stämningen. Men om Draken Films regelverk förbjuder fler än två runt bordet så väljer jag Roy Andersson. Min magkänsla säger mig att risken för pinsam tystnad är låg med Roy i rummet. Och han är ju fucking bäst. Ska faktiskt få äran att besöka hans filmstudio senare i veckan, dock utan Roy, tror jag. Min favoritfilm alla kategorier är ju En Kärlekshistoria.<h2>Uje Brandelius filmtips på Draken Film:</h2><a href="https://www.drakenfilm.se/film/mannen-utan-minne">Mannen utan minne</a> Med en dialog karvad i finsk furu, obefintlig mimik och en scenografi som ser ut att vara stulen från finska tv-teatern har Aki Kaurismäki skapat ett helt eget universum. Ett universum där dom trasigaste och ensammaste människorna är dom klarast lysande stjärnorna. I en filmvärld full av babbel och dokufeeling är Kaurismäkis filmer en kall öl i bastun. Och Mannen Utan Minne är enligt mig den allra kallaste ölen.<a href="https://www.drakenfilm.se/film/play">Play</a> Ruben Östlunds i särklass bästa film. Den har beskyllts för att vara rasistisk. Det är klart att den är rasistisk, liksom hela vår samtid. Den är därför också den mest trovärdiga svenska film som gjorts. Det är stundvis svårt att fatta att det som utspelar sig framför våra ögon faktiskt är skådespeleri.<a href="https://www.drakenfilm.se/film/tva-dagar-en-natt">Två dagar, en natt</a> Om bröderna Dardenne släpper en film om hur färgen torkar på deras nybyggda altan så kommer jag att titta. Jag älskar allt dom gör och skulle kunna välja vilken som helst av deras filmen till den här listan. I deras fokus finns alltid individens kamp mot systemet och den brutala insikten att pengar är det viktigaste i livet.<a href="https://www.drakenfilm.se/film/mellan-vaggarna">Mellan väggarna</a> Närmare verkligheten än så här går det inte att komma i en spelfilm. Ett klassrumsdrama med hundra procent autentiskt tonfall. Läraren och författaren av boken som filmen bygger på spelas av sig själv. Och eleverna…herregud. Den här filmen var en av anledningarna till att jag vågade föreslå att jag skulle ha rollen som mig själv i ”Spring, Uje, spring”.<a href="https://www.drakenfilm.se/film/himmel-over-berlin">Himmel över Berlin</a> Mitt nostalgival. Satt i biosalongen och höll en flickväns hand. Efteråt strosade vi hemåt och kände oss som Gävles djupaste personer. Med svartvitt foto, tysk poesi och musik av Nick Cave är den här melankoliska bratwursten så hårdkryddad med 80-tal att det nästan gör ont i munnen. Ett vykort från en tid då ”svår” var det finaste en film kunde vara.<a href="https://www.drakenfilm.se/film/dom-kallar-oss-mods">Dom kallar oss mods</a> Sann och påhittad, rolig och sorglig, respektfull och respektlös. Vägen mot döden är kantad av garv. Om jag ska välja en enda film som har den tonalitet som jag söker i mitt eget skapande så måste det bli Dom Kallar Oss Mods.<a href="https://www.drakenfilm.se/film/min-pappa-toni-erdmann">Min pappa Toni Erdmann</a> Den här existentiella käftsmällen fick mig att ställa en massa frågor. Gör jag rätt saker i mitt liv? Varför prioriterar jag alltid jobb framför lek? Och hur är det möjligt att göra en tre timmar lång film utan transportsträckor?<a href="https://www.drakenfilm.se/film/leviatan">Leviatan</a> Det ska erkännas först som sist: jag är en misär-junkie. Och Leviatan infriade alla mina högt ställda förväntningar. Den här misär-duschen har gott om konkurrerande filmkusiner som till exempel Kapernaum, Dogman och Biutiful. Men om du frågar mig: Oscarstatyetten för bästa misär går till…Leviatan! Det är dessutom den enda misärrulle som utspelar sig i subarktisk miljö.

Uje Brandelius x Draken Film

Uje Brandelius har charmat det svenska folket sedan 1991, oavsett om det har varit i det ikoniska indiebandet Doktor Kosmos, som soloartist i Melodifestivalen eller som radiopratare. I samband med att han är Draken Films senaste filmtipsare ställde vi några frågor till den karismatiske Bredängsbon och fick bland annat ett avslöjande om Spring Uje spring 2. 

Erdogan gjorde sin första filmroll i Ronnie Sandahls Svenskjävel 2014, och tre år senare nominerades hon till en Guldbagge för sin roll i Rojda Sekersöz Dröm vidare. Det stora genombrottet kom däremot med rollen som Pervin i SVT-serien Kalifat 2020, och Erdogan har sedan dess spelat i hyllade serier som Tunna blå linjen, Kärlek och Anarki och The Playlist. I december utsågs Erdogan till en av Europas tio mest lovande skådespelare av den internationella juryn för European Film Promotion (EFP). Priset heter Shooting Star och delas ut under filmfestivalen i Berlin.  <h1>Gizem Erdogans filmtips på Draken Film: </h1><a href="https://www.drakenfilm.se/film/mustang">Mustang</a>, av Deniz Gamze Ergüven  Jag såg den här filmen på bio med min mamma när den kom och blev väldigt tagen. Framför allt av hur den skildrar social kontroll.  <a href="https://www.drakenfilm.se/film/en-angel-vid-mitt-bord">En ängel vid mitt bord</a>, av Jane Champion  Campion är otrolig. Upptäck hennes filmvärld om du inte redan har gjort det!  <a href="https://www.drakenfilm.se/film/dogtooth">Dogtooth</a>, av Yorgos Lanthimos  Har man inte sett den säger jag bara grattis! Från en regissör som jag uppskattar mycket. Kanske skrattar du dig igenom filmen eller är skräckslagen – skitsamma se den bara.  <a href="https://www.drakenfilm.se/film/portratt-av-en-kvinna-i-brand">Porträtt av en kvinna i brand</a>, av Celine Sciamma  Fängslande film om kärlek. Fotot, ljuset, manuset, skådespeleriet… Allt är storslaget med den här filmen.  <a href="https://www.drakenfilm.se/film/vinterdvala">Vinterdvala</a>, av Nuri Bilge Ceylan  Ett subtilt drama som utspelar sig i Anatoliens hänförande bergslandskap. Regisserad av ännu en favorit: Nuri Bilge Ceylan.  <a href="https://www.drakenfilm.se/film/jiro-dreams-of-sushi">Jiro dreams of Sushi</a>, av David Gelb  Det var ett tag sedan jag såg den här men minns att jag gillade den och blev avstressad och intresserad av Jiro Onos obevekliga perfektionism.  <a href="https://www.drakenfilm.se/film/leviatan">Leviatan</a>, av Andrej Zvjagintsev  Ett mästerverk. <a href="https://www.drakenfilm.se/film/ga-och-se">Gå och se</a>, av Elem Klimov   Världens bästa film om det lidande ett krig skapar?!  <a href="https://www.drakenfilm.se/film/wild-tales">Wild Tales</a>, av Damián Szifron  Det var längesedan jag såg den men minns att jag tyckte att den var rolig och skruvad och underbar. Ska nog se om den här fantastiska kompositionen av olika episoder. Får se om jag fortfarande tycker den är så fantastisk…

Gizem Erdogan x Draken Film

En turkisk guldpalmsvinnare, flera moderna klassiker och en Campion-pärla. Shooting Star-aktuella Gizem Erdogan tipsar om sina favoritfilmer ur Draken Films bibliotek.

Det finns en betecknande scen i filmen Kofösaren (Go West) från 1925 där Keaton spelar kort med två skojare, varav en plötsligt riktar en pistol mot honom och uppmanar honom att le, ungefär som man brukar göra när man riktar en kamera mot någon. Keaton ser oförstående på mannen. Le? Det tycks fysiskt omöjligt. Till slut testar han att med två fingrar dra upp mungiporna för att forma munnen till ett leende, utan framgång. Men så är ju Buster Keaton också känd som det stora Stenansiktet.  Keaton betraktas idag som en av filmhistoriens viktigaste filmskapare. Under sin guldålder, 1920-talet, bemästrar han stumfilmens format och är med och tänjer på gränserna för filmskapandets förutsättningar. Hans signum, förutom det stoiska ansiktsuttrycket, är en fysisk humor som involverar halsbrytande stunttricks. Det lär ha börjat redan i barndomen då Keatons föräldrar tog med honom i sina vaudevilleföreställningar. I sina filmer spelar Keaton ofta en alternativ typ som inte smälter in socialt. Å andra sidan är det just vad han gör – rent kroppsligt smälter han in i vilken situation han än befinner sig i, på så vis att han tycks oberörd av allt som faller mot honom och allt han rycks med i. Snarare blir han som en mänsklig kugge i maskineriet. En av alla filmskapare som inspirerats av Keaton är Jacques Tati, som även han har en återkommande slapstickpersona. Men om Tatis gängliga karaktär Monsieur Hulot förkroppsligar en idé och kritik om att det moderna samhällets effektiviseringsvurm inte tar hänsyn till människan, är Keaton långt mer entusiasmerad av sin tids tekniska framsteg. Det finns en genomgående fascination vid mekaniska konstruktioner och industrialism – rörelse, helt enkelt. Som tåget, som figurerar i många av hans filmer.  För att inte tala om själva filmmediet som innovation! Titta bara på Fart, flickor och faror (Sherlock Jr.), en fest för biografromantiker. Keatons rollfigur jobbar som maskinist och somnar under en visning, varpå han kliver ut ur sin egen kropp och kan ta sig in i filmberättelsen genom vita duken. Där lever han ut sin dröm om att bli detektiv. En fantastisk sekvens följer i vilken han kastas in och ut ur olika scenarier – han ska dyka ner i havet från en klippa när scenen byts och han dyker ner i en snöhög istället, och så vidare. Förutom att visa prov på briljant fysisk komik uttrycker filmen en förundran över filmens förmåga att mentalt transportera tittaren till olika platser.

Filmen för Keaton är en drömmaskin, ett identifikationsmedium – och en konstruktion.

Filmen för Keaton är en drömmaskin, ett identifikationsmedium – och en konstruktion. I Fart, flickor och faror kan Keatons rollfigur leva ut genom filmen, och även om han sedan vinner sin kärlek i ”verkligheten” måste han snegla på filmens romantiska slutscen för att veta hur man gör på riktigt. Drömmar är filmens materia och slutprodukt. Men bakom dem finns också en materiell verklighet, som fascinerade Keaton minst lika mycket – kulissbyggen som konstrueras för att förgöras, och reellt risktagande. Sammantaget gör det honom till historisk våghals och humoristisk pionjär. Hundra år senare står hans filmbygge stadigare än någonsin.

Buster Keaton

Stumfilmserans guldgosse i retrospektiv

När Buster Keaton långfilmsdebuterade hade han redan krattat manegen sedan spädbarnsåldern som vaudeville-erans nepo baby nummer 1, men under 20-talet skulle han dessutom stiga till stjärnorna som en av Hollywoods mest framgångsrika filmskapare genom tiderna. Vi uppmärksammar det våghalsiga stenansiktets förmåga att tänja på filmkonstens gränser.