Drömmen om Djenné

Regissören Elisabet åker till Mali för intervjua sin syssling Sophie som öppnat hotell. För Draken Film berättar hon om arbetet med Drömmen om Djenné, en film som startade som ett porträtt av en släkting men som resulterade i något mycket djupare.

Text: Erik Toresson Hellqvist

När regissören Elisabet Gustafsson drabbas av en livskris åker hon till Mali för att hälsa på sin äldre syssling, den världsvana vagabonden Sophie som efter en karriär som modell och modedesigner i London sadlat om och driver ett hotell av lera i ökenstaden Djenné. Vistelsen resulterar i närgångna och ärliga samtal om livsval och karriärer, men under besöken intensifieras det politiska läget i landet och när Sophie riskerar att förlora hotellet fördjupas relationen ytterligare.

– Jag har följt Sophie på avstånd hela mitt liv, och ursprungliga idén var att göra ett porträtt av Sophie och hennes hotell. Men väl på plats i Mali så kom projektet att utvidgas genom våra samtal, och snart märkte jag att filmen handlade om oss båda två. När jag sedan klippte filmen såg jag direkt att det fanns en spänning där, i mötet mellan en person som ser upp till någon, och denne person inte ens vet om att den andra existerar.

”Mitt under inspelningen börjar UD skicka hem personal och uppmanar svenska medborgare att lämna landet.”

– Jag hade över 80 timmar material med mig hem från Mali, och det var först då jag upptäckte saker som jag inte ens hade reflekterat över under samtalen, till exempel kopplingen mellan Sophie och min egen pappa.

Under filmens gång förvärras situationen i Mali, och mitt under inspelningen börjar UD skicka hem personal och uppmanar svenska medborgare att lämna landet. Kaoset som uppstod påverkade såklart inspelningen, men för Elisabet innebar detta mest att lösa olika praktiska problem, det stora gisslet med filmen handlade snarare om konstnärliga val:

– Det svåraste med inspelningen var faktiskt inte det politiska läget i Mali, eftersom Sophie ingav en enorm trygghet. Det som var mest utmanade var att hitta min egen plats i filmen, och hur jag skulle förmedla hur något personligt skulle kunna bli universellt för en publik.

Vad gör Sophie idag?

– Hon har börjat om på nytt och öppnat ett B&B i Italien. För henne har filmen blivit ett kärt tidsdokument över en period i hennes liv som hon inte har kvar längre, och utan den här filmen hade hon inte haft något bevarat. Hon åkte faktiskt tillbaka till hotellet i Mali en sista gång och visade filmen utomhus för vänner och hotellets anställda, och alla var väldigt glada och nöjda med resultatet.