Tokyo-Ga

• Wim Wenders

|

• 1985

|

• 92 min

|

• USA, Tyskland

|

• Dokumentär

Wim Wenders är möjligen världens främsta Yasujirō Ozu-entusiast, hans kärlek och fascination över den stilbildande japanska regissörens omfattande konstnärskap är så stor att han 1983 reste till Tokyo för att gör en dokumentär om regissörskapet. Men Wenders film liknar inte riktigt något annat, han uppehåller sig inte vid biografiska anekdoter och styrs heller inte av regissörens filmografi, istället tar han avstamp i platser som Ozu själv rört sig kring och börjar lyssna efter vad de berättar. Filmen rör sig i dialog med Ozus filmer, främst genom klipp ur det främsta mästerverket Föräldrarna men också genom hur Wenders själv väljer att filma. Mitt i dokumentären byter han plötsligt objektiv, och Wenders börjar berätta genom Ozus favoritformat, 50mm, som var det enda han filmade i under den senare delen av hans regissörskap.

Genom det filmiska samtalet mellan Wenders film och Ozus uppstår också något märkvärdigt som påminner om det möte mellan de äldres Japan och deras unga barns framtida land. För när Wenders återbesöker platser i det moderna Tokyo som han bara känner från Ozus filmer är det något radikalt annorlunda som möter honom. Wenders Tokyo-Ga är en svindlande essä om det förgångnas förmåga att existera i det stundande, om filmspråkets hypnotiserande potential att uttala något som inte kan sägas i ord – samtidigt som filmen genom intervjuer med Ozus skådespelare, fotograf och (av skenbar slumpmässighet) Werner Hezog och Chris Marker samtidigt lyckas säga något högst konkret om varför Ozus filmer blivit de odödliga mästerverk de är idag.

Olle Agebro