Intervjuer / 2020-05-05

Zvjagintsevs scener ur ett äktenskap

Andrej Zvjagintsevs Cannesvinnare Saknaden har beskrivits som den avslutande delen i den trilogi som inleddes med Elena för sju år sedan. Göteborg Film Festivals Niclas Goldberg träffade den ryske mästerregissören inför premiären.
Boris och Zhenja avskyr varandra som pesten. I en tidig scen i Saknaden bråkar ett medelklasspar ilsket medan den 12-åriga sonen Aljosha hör på. Äktenskapet är i ruiner, de båda föräldrarna har skaffat älskare, men för att upprätthålla någon slags fasad bor de båda fortfarande tillsammans. Sedan försvinner sonen spårlöst. – Det började med Ingmar Bergman. Efter att jag regisserade Elena för några år sedan ville jag ta ett radikalt steg i en annan riktning och göra en nyinspelning av Bergmans Scener ur ett äktenskap, men anpassa berättelsen till den ryska verkligheten. Det är en av de bästa filmerna om en skilsmässa som någonsin spelats in, säger Andrej Zvjagintsev. Den ryska nytolkningen av Scener ur ett äktenskap blev inte av, men tillsammans med manusförfattaren Oleg Nedin skrev Zvjagintsev en annan berättelse. – Tankar från Bergmans film stannade ändå kvar. Vi arbetade i ovanligt snabb takt med Saknaden, åtminstone jämfört med Leviathan som tog fyra år att göra. Leo Tolstoj sa en gång att alla vill avsluta en berättelse med ett äktenskap men ingen vill skildra vad som händer efteråt. Så vi bestämde oss för att låta filmen utspela sig 12 år in i ett liv tillsammans. För 15 år sedan slog Zvjagintsev filmvärlden med häpnad med debuten Återkomsten (2003). Med sina fem långfilmer har han sedan dess befäst sin roll som Rysslands ledande filmskapare. Efter debuten har alla hans filmer fått världspremiär i Cannes och Zvjagintsev räknas idag som en av världens främsta auteurer. Han har hyllats för sin skarpa blick för existentiella frågeställningar och moraliska dilemman, samtidigt som hans berättelser speglar det samtida Ryssland. – Några har sagt att Elena, Leviathan och Saknaden är en trilogi. Och ja, det rimmar mellan slutet i Leviathan och Saknaden. Ja, det finns likheter mellan balkongscenerna i Elena och Saknaden. Men det var aldrig avsiktligt. Men eftersom så många kallar dem en trilogi är jag nu benägen att säga att det kanske ligger något i det, säger Zvjagintsev och ler. Den olyckliga mamman i Saknaden spelas av Mariana Spivak som gör en av årets starkaste rollprestationer. – Hon är barnbarn till skådespelerskan Zhanna Prokhorenko som spelade i den fantastiska filmen Ballad om en soldat, men det hade vi ingen aning om när vi hittade henne. Hon är i sig en stor skådespelerska och en blygsam människa som helst håller sig för sig själv. Det här blev hennes första stora filmroll. Trots att Zvjagintsev är högt ansedd som filmare också i Ryssland är finansieringen av hans filmer en utmaning. – Det är extremt svårt och isolerat för alla att göra film i Ryssland idag. Med isolerat menar jag att ryska filmer sällan reser utanför gränserna och samproduktioner med andra länder är ovanliga. Trots det samfinansierade vi Saknaden med några europeiska länder. Men resten kom från enskilda ryssar. Många är väldigt filmintresserade i vårt land och de gillar tanken på att vara delaktiga. Som samhällsskildrare har Zvjagintsev retat gallfeber på Putinanhängare. I Saknaden använder han ett skadat äktenskap för att måla upp en större spricka i ett porträtt av ett plågat land. Trots detta valde Ryssland ut Saknaden, och tidigare också den bitande kritiska Leviathan, att representera landet som Oscarkandidater. – Det verkar som om den ryska publiken ser på Saknaden med samma ögon som Leviathan. Men jag fick höra efter en visning att Saknaden var russofobisk, att den var full av hat mot männen. Det störde mig. Han bestämde sig därför att genomsöka Instagram efter fler kommentarer. – Jag blev glad att se att de flesta förstod kärnan och själva idén. Att den träffat rakt i hjärtat. Några skrev att de gått hem efter filmen och kramat om sin son. Så jag tror att vi har etablerat en kontakt med den ryska publiken. Trots den tunga berättelsen om ett barns försvinnande vill Zvjagintsev ändå att filmen ska väcka en känsla av hopp. – Jag tror inte på konventionella genrestrukturer. Lyckliga slut är inget annat än ett slags imitationsspel. Det får åskådarna att bli tillfredsställda och sekunden efter att de lämnat biosalongen har de glömt filmen. Jag hoppas få människor att fundera på vad de sett, och att de sedan kanske kommer att prata om något väsentligt med sin familj och sina vänner. Det är det jag eftersträvar. *Niclas Goldberg*

Få tillgång till hundratals handplockade filmer du inte hittar någon annanstans.