Lo-fi sci-fi – psykologi istället för holodeck

Science fiction-filmen har sedan Metropolis förknippats med storslagen scenografi och dyra specialeffekter, men parallellt med skenande produktionsbudgetar rör sig en annan filmrörelse parallellt med den kommersiella. Trots genrekonventionerna är sci-fi som idé inte på något vis bundet till de stora pengarna, de mest visionära idéerna verkar tvärtom ta plats där utrymmet för effekter är som minst. I etiopiska Crumbs rör sig en kutryggig hjälte genom ett postapokalyptiskt landskap på väg mot ett rymdskepp som svävar ovanför horisonten. I vad som kanske är det mest spektakulära exemplet på afrofuturism sedan Space is the Place tar framtiden form genom att gestalta det som varit. Artefakter från nittiotalet behandlas som dyrbarheter från en annan tidsålder, en plastfigur föreställande Leonardo från Teenage Mutan Ninja Turtles betingar fantasisummor på den svarta marknaden. I de övergivna städerna anas ett krig som dragit förbi och lämnat jorden i ruiner, och vilken teknologi det än är som orsakat så fullständig förstörelse skymtar det aldrig mer än som ett rymdskepp bakom dimslöjorna på himlen. 

Enligt science-fictionforskaren Darko Suvins definition är science fiction skiljt från fantasyn av berättelsernas ”novum”, alltså den nya vetenskapliga upptäckt eller uppfinning som på något vis förändrat världen som vi känner den. Det kan innebära ljussablar och överljushastighet, men mest intressant är kanske inte vad dessa novum är fysiskt kapabla till, utan vad de gör med människan. Ett annat centralt begrepp för Suvin är det han beskriver som sci-fi-genrens ”kognitiva främmandegöring”, alltså hur vi upplever något som borde vara bekant som obekant – om det så är en bil som flyger eller en brandman som bränner upp istället för att släcka – och hur vi från det perspektivet också får lättare att se på oss själva med nya ögon. Och kanske är det just här som lågbudgetsci-fi blir så intressant. För att utforska idéerna som de största science fiction-berättelserna bottnar i behövs egentligen inga specialeffekter. 

I Tarkovskijs Stalker, ett tidigt exempel på lo-fi sci-fi, är specialeffekterna ersatta av effektiv klippning och skickligt kameraarbete. I den avstängda zonen har ett misslyckat experiment, eller kanske något från yttre rymden, gjort att området betraktas som livsfarligt. Naturlagarna är i upplösningstillstånd. En fågel som flyger genom luften försvinner plötsligt i tomma intet, vädret växlar i ett ögonblick. Men det som på ytan är en expedition genom ett okänt område visar sig snart handla om en expedition genom människans inre. I stillsamma tagningar rör sig huvudpersonerna genom förfallna ruiner i långa samtal, det handlar inte så mycket om zonen i sig som om vad zonens möjligheter gör med oss som människor. Och kanske är det just frånvaron av specialeffekter som gör berättelsen så övertygande. Det finns inget rymdskepp eller holodeck som berättar att allt detta är påhitt. 

Indiepionjären Shane Carruth byggde sin hyllade sci-fidebut Primer på just dessa premisser. Med en låg budget, det mesta av filmen är inspelat i ett garage och ett hyrförråd på 16mm-film, tar Carruth avstamp i en rå och autentisk estetik för att berätta en i grunden osannolik tidsreseskildring. När Colin Trevorrow några år senare tolkade tidsresor i mumblccoremästerverket Safety Not Guaranteed var det med just samma, om än mer skämtsamma, grundinställning. Stilen går förresten igen i Carruths andra film, Upstream Color, där en bara aningen högre budget visar sig fullt tillräckligt för en omtumlande film om ett ljudexperiment och en märklig drog som oavsiktligt skapar en påtaglig psykisk sammansmältning mellan människors och grisars medvetande. Det är en fullständigt orimlig historia, men visuellt är filmen helt realistisk och genom att stanna vid psykologin snarare än att visuellt försöka förklara vetenskapen bakom fiktion blir Upstream Color oupphörligt engagerande. 

När subgenren väl tar steget ut i rymden, som i Duncan Jones klaustrofobiska AI-drama Moon, är det symptomatiskt att filmen estetiskt aldrig ägnar sig åt extravaganser. Miljöerna skulle praktiskt taget kunna vara hämtade från Neil Armstrongs månlandare, istället är det filmens psykologi som blir verkligt svindlande – och så mycket trovärdigare när inga holodeck står i vägen. 

*Olle Agebro*