"Det ska alltid kännas som att inspelningen håller på att spåra ur lite grann"

Hösten 2014 gick Viktor Johansson från att vara närmast helt okänd till att bli en av Sveriges mest omtalade independentfilmare. Under Gottsundas premiär blev en jordbävning i ett filmlandskap där inget liknande visats. Om Under Gottsunda var en poetisk filmisk viskning blev uppföljaren Himmel över Flogsta ett vansinnigt skrik, stilmässigt helt i linje med vad han spelat in tidigare, men råare, mer smärtsam och gränslös. 

– Jag började göra film innan jag började skriva, men jag insåg snabbt att film är en så mycket krångligare process, man ska söka stöd, gå igenom sitt manus gång på gång, ha möten med olika branschpersoner – när man skriver en bok är det bara att skriva. 

Viktor Johansson blev publicerad tidigt, efter debuten Kapslar tilldelades han Borås tidnings debutantpris och har sedan dess skrivit romanerna Eterneller, Wrestlarna, Den mörka sporten och Bonsaikatt. Den mörka sporten filmatiserades sedan av Johansson själv i kortfilmen som fick titeln Tennispojken. 

– När jag filmade Tennispojken insåg jag rätt snabbt att det inte funkade att bara låta karaktärerna läsa upp manuset, det blir för platt och om det ska bli något slags liv i filmen får det inte finnas någon som helst respekt för det skrivna ordet. 

Det var när han lämnade de skrivna manusen och gjorde plats för det improviserade i Under Gottsunda och Himmel över Flogsta som Viktor Johansson hittade den nerv som fick tidningen FLM att själva distribuera långfilmsdebuten vid premiären och DN:s Nicholas Wennö att brista ut i ett förtjust Flogstavrål. 

– När jag började filma dokumentärt kände jag direkt att jag hittat rätt, jag insåg att de där ögonblicken av verkligt liv var mer värda än någon fin replik. När jag sitter hemma och skriver så blir det ofta tillgjort. Om jag skulle försöka närma mig den flummighet som finns hos ungdomar skulle man ändå inte att tro på det, men när de bara får agera själva så händer det något, och då märker jag att det händer något även hos mig som regissör. Att jobba dokumentärt och utgå från ungdomarnas berättelser har frigjort mig som regissör. 

Johanssons berättande är djupt personligt, men har egentligen väldigt lite med hans egen person att göra, istället är det rollfigurerna och de personer som gestaltar dem som både tar plats och formar hans filmer. 

– I och med att jag skrivit flera böcker har jag liksom fått ut alla mina åsikter, jag känner att jag har sagt det jag vill få sagt och då blir jag bara trött på mig själv när jag försöker göra film efter eget manus. Det lever inte. Jag vill använda mina filmer för att förstå vad andra människor tänker, min roll på inspelningsplatsen handlar därför egentligen mest om att spetsa till och att hetsa fram situationer, och sedan handlar det om att ta vara på det hela och forma om det med musik och klippning. 

Viktor Johansson fotograferar, klipper och skriver själv musik för sina egna filmer, han är djupt rotad i samma DIY-tradition som de regissörer han såg på och såg upp till när han började göra film och kommer ofta in på regissörer som Harmony Korine och Terrence Malick och deras stökiga registil när han pratar om film. 

– Harmony Korine pratar ofta om alla misstag som uppstår under en produktion, i mina filmer är det improvisation, slumpen och misstagen som för in filmen på nya vägar. Jag gör aldrig omtagningar men försöker ofta trötta ut skådespelarna tills de släpper masken, till reptilhjärnan kopplas på, då plötsligt vad som helst kan hända. Jag har ingenting emot om det gör att filmen hoppar över ett steg i handlingen, men jag spyr när mina repliker låter som på film. 

Redan vid premiären av Himmel över Flogsta började publiken fråga efter en tredje Uppsalafilm, och även om Viktor Johansson fortfarande drömmer om trilogin och fortsätter att utveckla idéer har nästa film ingenting med hans tidigare att göra. Att hitta nya sätt att arbeta och bryta mönster är kanske en av anledningarna till att han i sitt nästa projekt väljer en helt ny riktning. Filmen blir en filmatisering av hans senaste roman Bonsaikatt om föräldrar som kidnappar sina barn och ger sig ut på en skev coming-of-age road trip. 

– Det blir inte dokumentärt på samma vis som de tidigare filmerna, premissen är ju fiktion, jag kommer att jobba med skådespelare men vill ändå försöka skapa scenerna ur improvisation. Förhoppningsvis uppstår något slags spännande kontrast. Tänk dig om en etablerad skådespelare, typ Mikael Persbrandt, skulle dyka upp i en av mina filmer, där inget är tillrättalagt och där inspelningen hela tiden håller på att spåra ur lite grann. 

Bonsaikatt kommer att produceras av Jesper Ganslandt och hans produktionsbolag Fasad, att Viktor Johansson ville gå utanför ramarna – även sina egna – var det som fick Ganslandt intresserad. Även om Under Gottsunda bröt ny mark hade det varit svårt att tänka sig den filmen utan Farväl Falkenberg, och Ganslandts sätt att jobba med personregi påminner om Johanssons idéer. 

– Jag har inte haft någon producent tidigare, och vet väl inte riktigt hur det kommer att gå till, men tanken är att han ska fungera som någon som alltid står på min sida, han förstår hur jag vill filma och kan peppa mig och pressa mig till att ta det vidare och göra något ännu mer originellt. Det är möjligt att det blir en mer ”vanlig” film än de jag gjort tidigare eftersom jag hoppas på att få med några av Sveriges stora skådespelare, men filmen kommer inte att likna något de spelat i tidigare, jag vill att de ska känna att de hamnat i en Harmony Korine-film. 

Text: Olle Agebro