Michel är besatt av tanken på att stjäla en oanandes plånbok, att obemärkt trä armbandsuret av en handled eller hastigt dra sedlarna ur en öppen portmonnä. Efter några misslyckade försök värvas han av en grupp ficktjuvar som lär honom bemästra lönnstjälandets konst, men medan hans besatthet växer grumlas också hans blick för människorna i hans närhet som bryr sig om honom – och för de poliser som följer varje steg han tar.

I en av Robert Bressons allra främsta filmer skildrar den franske auteuren ficktjuvens praktik och psykologi i ett alldeles briljant porträtt, med avskalat skådespeleri och ett minutiöst kameraarbete fångar han fickstölder som om de vore balettföreställningar. I strikt mening är Ficktjuven ingen adaption, men Dostojevskijs Raskolnikov anas i Michels repliker, och hans person - en intellektuell utan arbete som ser sig själv som högre stående än alla runtomkring honom - ekar av Dostojevskijs antihjälte när han förklarar sina omoraliska handlingar som rättfärdiga.

Olle Agebro