Peter Mullan och Olivia Colman är briljanta i Paddy Considines smärtsamma regidebut om vrede, våld och vänskap där vi utmanas att känna sympati för det avskyvärda.

Tyrannosaur inleds med att Joseph sparkar ihjäl sin hund i vrede. Vi befinner oss i Leeds, i ett Storbritannien splittrat av klassklyftor, i miljöer som ekar bekant från Ken Loachs, Shane Meadows och Clio Barnards filmer. Paddy Considine bygger en av 10-talets mest emotionellt komplexa rollfigurer från en absolut moralisk botten, en filmisk utmaning – särskild för publiken – som i slutändan kommer att känna med den här människan.

Joseph lär känna en kvinna i kyrkans välgörenhetsaffär, hon ser igenom – eller står ut med – hans ilska och hans vidriga beteende och långsamt växer en märklig sorts vänskap emellan dem. De förenas i ensamheten, men också i deras inre trauman, Hannah har en smärtsam hemlighet som kommer att få avgörande konsekvenser för både hennes och Joseph.

Paddy Considine förenar smärta, sorg, ensamhet och vänskap i en emotionellt komplex samtidssaga som förenar en diskbänksrealistisk politisk nerv med ett personligt trauma som berör på djupet.

Olle Agebro