Nobelprisvinnaren Annie Ernaux gräver i filmarkivet i en vacker och intim essäfilm om tidens oundvikliga gång.

I slutet av 1972 köpte Annie Ernauxs dåvarande make Phillipe en filmkamera. Den intellektuella familjens nya pryl förevigade vardagens stillsamma lunk men följde även med på resor till Marocko, Chile, Albanien och Moskva. Phillipe var den som höll i kameran, Annie och de två barnen stod framför i stel nervositet.

Annies berättarröst beskriver i nutid en mamma som i hemlighet skriver på sin första roman, och Ernaux-familjens första tid tillsammans kommer att stå till grund för det världsbygge som hennes framtida romaner kommer röra sig i. Sonen David Ernaux-Briot har klippt ihop filmerna, och tillsammans med Annies knivskarpa prosa över livets stora och små stunder bildar de stumma celluloida fragmenten en rå och ärlig redogörelse över familjelivets förgänglighet.

Erik Toresson Hellqvist