Natten
Natten

Natten

År: 1961

Speltid: 122 min

  • Genre:

  • Drama

I den italienska filmens rika historia är enligt min mening Michelangelo Antonioni en särling. Han är en av de få i världsfilmens historia som på allvar gett sig i kast med en företeelse inom konstnärligt skapande som kallas för främmandegöring. Främmandegöring är enligt Sjkolovskij en konstnärlig teknik med vilken man kan visa det välbekanta på ett obekant eller främmande sätt och därigenom öka upplevelsen av det välbekanta. Med hjälp av en dagboksanteckning av den ryske författaren Leo Tolstoj (1897) förtydligar Sjkolovskij sin teori om främmandegöringen. Tolstoj skriver i sin dagbok att han en dag dammade sitt rum. och då jag på min rond genom rummet kom till soffan, kunde jag inte komma ihåg om jag dammat av den eller inte. Eftersom rörelserna var invanda och omedvetna kunde jag inte erinra mig det, och jag kände att det redan var omöjligt att göra. Så att om jag redan hade dammat där och glömt det, d.v.s. om jag hade handlat omedvetet, så skulle det vara precis detsamma som om detta aldrig varit. Om någon hade sett det och var medveten om det, skulle det kunna fastställas. Men om ingen hade sett det eller hade sett det utan att vara medveten om det; om hela det sammansatta livet för många människor går omedvetet förbi, så är detta liv som som om det aldrig varit. Tolstojs reflection tydliggör något som Sjkolovsij kallar automatisering av våra upplevelser av tillvaron och att dessa därigenom går oss spårlöst förbi. Men som tur är, menar Sjkolovsij, kan vi befria oss från vårt vaneseende med hjälp av konsten, de konstnärliga uttrycksmedlen. Han är själv poet och hans referensmaterial är av litterär art men hans teori har inte bara satt spår i poesin utan även i Eisensteins filmskapande och i Meyerholds och Brechts teaterestetik. Jag är osäker på om Antonioni kände till Sjkolovskijs essä. Men faktum är att han med sin film “La Notte” mer än någon annan filmskapare har tydliggjort innebörden i Sjkolovskijs tankebygge. I La Notte (1961) får vi möta den framgångsrike författaren Giovanni (Marcello Mastroianni) som just har kommit ut med en ny roman. Förlaget har arrangerat ett party där Italiens alla intellektuella celebriteter samt författarens fru Lidia (Jeanne Moreau) är gäster. Efter en stund lämnar Giovannis fru Lidia tillställningen. Hon känner sig utanför och är dessutom nedstämd efter ett besked om att en nära vän har dött. Hon ger sig ut på en planlös vandring i ett Milano som sjuder av verksamhet men som också visar sig bestå av tomma och ödsliga gator. Under vandringenfår vi se vad som fascinerar Lidia, vad hon med intresse betraktar. Det visar sig vara allt: En busschafför som äter smörgås i en gångtunnel, en kvinna som på en parkeringsplats skrapar ur en pappersmugg med glass, två arbetskamrater som skrattar på en trottoar, några ungdomar som provskjuter fyrverkeripjäser, två yngre män som vill göra upp om nånting och börjar slåss. Lidia betraktar allt detta på ett sätt som om hon såg det för första gången i sitt liv. Det välbekanta har blivit främmandegjort, inte bara för Lidia utan också för oss åskådare som ser filmscenerna. Det finns enligt min mening bara en filmskapare i nutid som med samma skärpa lyckats komma åt främmandegöringens effekt och det är Sofia Coppola i sin film Lost in translation. Roy Andersson Ur programkatalogen till Göteborg Film Festival 2016

Regissör

  • Michelangelo Antonioni

Skådespelare

  • Jeanne Moreau
  • Marcello Mastroianni
  • Monica Vitti

Land

  • Italien
  • Frankrike