Undergången i Cannes

På Göteborg Film Festival 2019 var huvudfokuset Apokalyps. Vi valde ut ett tjugotal filmer som på olika sätt föreställde sig undergången och reflekterade över klimatkrisen och andra samtida hot mot civilisationen. Eftersom att jag i arbetet med detta fokus marinerades i filmer som på olika sätt behandlade apokalypsen, har jag varit nyfiken på hur filmskapare fortsatt ska relatera till den prekära situationen för vår civilisation. Inte så förvånande var det många filmer som relaterade till undergången i Cannes. 

Temat började redan bearbetas när jag slog mig ner på Theatre Lumière för att titta på invigningsfilmen, Jim Jarmusch zombieslasher The Dead Don’t Die. Det är en film som enrollerat hela den amerikanska indieeliten (Bill Murray, Chloë Sevigny, Adam Driver, Tilda Swinton) för att kämpa mot nyvakna zombies (vars läskiga utseenden finslipats genom digitala effekter i Göteborg). I The Dead Don’t Die är det oaktsam ”polar fracking” som ruckat jorden ur sin axel, vilket orsakar den geologiska störning som får zombierna att gå till attack mot befolkningen i den sömniga Middle America-staden Centerville. För att ingen ska vara osäker på vems skulden är har Jarmusch placerat en Trumpkeps på det mest osympatiska av offren. Det amerikanska storhetsvansinnet pekas också ut som problemet i Kleber Mendonça Filhos Bacurau. Mendonça Filho har tidigare gjort underbara filmer som Neighbouring Sounds och Aquarius, men den här gången har han slagit sig samman med medregissören Juliano Dornelles för att skapa en postkolonial De sju samurajerna-västern som utspelar sig i en nära framtid i norra Brasilien. 

Bacurau är en lantlig småstad som snart omringas av hot, och precis som i The Dead Don’t Die är det en teknologisk detalj som varslar om att katastrofen är på väg. I Jarmusch Centerville är det mobiltelefonerna som slutat fungera, i Mendonça Filho och Dornelles Bacurau upptäcks i inledningen att staden inte längre går att hitta på de digitala satellitkartorna. När den apokalyptiska stämningen övergår i sista aktens våldsamma urladdning har filmskaparna gjort en tydlig problembeskrivning: det är den lokala korruptionen och det västerländska koloniala, närmast safari-artade, förhållningssättet till den brasilianska landsbygden som ligger till grund för katastrofen. Bacurau påminner om de civilisatoriska mekanismer som gör att undergången knappast kommer slå lika hårt mot alla samtidigt. 

Om teknologin fungerar som varningssignal i The Dead Don’t Die och Bacurau, är den själva problemet i Jessica Hausners pastellfärgade ekoskräckis Little Joe. Jessica Hausner var juryordförande på Göteborg Film Festival 2012 (då hon också samtalade med Marit Kapla i en Master Class) och med filmer som Lovely Rita, Hotel och mästerverket Miraklet i Lourdes har hon etablerat sig som en av den europeiska filmens mest intressanta röster. I Little Joe skildrar hon mänsklighetens hopplösa hybris genom genetikern Alice, som har forskat fram en genmanipulerad blomma med en doft som gör människor lyckliga. 

Precis som Jim Jarmusch är Jessica Hausner djupt kritisk till hur tomt och meningslöst den västerländska civilisationen förhåller sig till mänskligt välbefinnande - om det inte vore ett genrebrott hade Little Joe nog också fyllts med symboliska zombies. Oavsett hur man bedömer hotet från genmanipulerade grödor skapar Jessica Hausners superstiliserade tolkning av Frankenstein-problematiken många tankar om mänsklighetens övertro på sin egen förmåga att kontrollera världens sociala, teknologiska och ekologiska komplexitet. 

Utifrån dessa nedslag på filmfestivalen i Cannes finns det alltså fortsatt anledning att vara orolig för mänsklighetens framtid. Och det är uppenbart att hotet inte kommer utifrån - vi såg inga rymdinvasioner på Croisetten - det kommer från den politiska, ekonomiska och teknologiska kärnan i vår egen civilisation. 

*Jonas Holmberg*