Stumfilmserans guldgosse i retrospektiv
Det finns en betecknande scen i filmen Kofösaren (Go West) från 1925 där Keaton spelar kort med två skojare, varav en plötsligt riktar en pistol mot honom och uppmanar honom att le, ungefär som man brukar göra när man riktar en kamera mot någon. Keaton ser oförstående på mannen. Le? Det tycks fysiskt omöjligt. Till slut testar han att med två fingrar dra upp mungiporna för att forma munnen till ett leende, utan framgång. Men så är ju Buster Keaton också känd som det stora Stenansiktet.
Keaton betraktas idag som en av filmhistoriens viktigaste filmskapare. Under sin guldålder, 1920-talet, bemästrar han stumfilmens format och är med och tänjer på gränserna för filmskapandets förutsättningar. Hans signum, förutom det stoiska ansiktsuttrycket, är en fysisk humor som involverar halsbrytande stunttricks. Det lär ha börjat redan i barndomen då Keatons föräldrar tog med honom i sina vaudevilleföreställningar. I sina filmer spelar Keaton ofta en alternativ typ som inte smälter in socialt. Å andra sidan är det just vad han gör – rent kroppsligt smälter han in i vilken situation han än befinner sig i, på så vis att han tycks oberörd av allt som faller mot honom och allt han rycks med i. Snarare blir han som en mänsklig kugge i maskineriet.
En av alla filmskapare som inspirerats av Keaton är Jacques Tati, som även han har en återkommande slapstickpersona. Men om Tatis gängliga karaktär Monsieur Hulot förkroppsligar en idé och kritik om att det moderna samhällets effektiviseringsvurm inte tar hänsyn till människan, är Keaton långt mer entusiasmerad av sin tids tekniska framsteg. Det finns en genomgående fascination vid mekaniska konstruktioner och industrialism – rörelse, helt enkelt. Som tåget, som figurerar i många av hans filmer.
För att inte tala om själva filmmediet som innovation! Titta bara på Fart, flickor och faror (Sherlock Jr.), en fest för biografromantiker. Keatons rollfigur jobbar som maskinist och somnar under en visning, varpå han kliver ut ur sin egen kropp och kan ta sig in i filmberättelsen genom vita duken. Där lever han ut sin dröm om att bli detektiv. En fantastisk sekvens följer i vilken han kastas in och ut ur olika scenarier – han ska dyka ner i havet från en klippa när scenen byts och han dyker ner i en snöhög istället, och så vidare. Förutom att visa prov på briljant fysisk komik uttrycker filmen en förundran över filmens förmåga att mentalt transportera tittaren till olika platser.
Filmen för Keaton är en drömmaskin, ett identifikationsmedium – och en konstruktion. I Fart, flickor och faror kan Keatons rollfigur leva ut genom filmen, och även om han sedan vinner sin kärlek i ”verkligheten” måste han snegla på filmens romantiska slutscen för att veta hur man gör på riktigt. Drömmar är filmens materia och slutprodukt. Men bakom dem finns också en materiell verklighet, som fascinerade Keaton minst lika mycket – kulissbyggen som konstrueras för att förgöras, och reellt risktagande. Sammantaget gör det honom till historisk våghals och humoristisk pionjär. Hundra år senare står hans filmbygge stadigare än någonsin.
