Richard Dinters bortglömda minnen

Richard Dinters regissörskap har sedan allra första början rört sig på ett fascinerande vis mellan sanning och fiktion. Det är på sätt och vis helt självklart, Dinter som också verkat som konstnär har sin bakgrund som radioproducent och har gjort en rad dokumentärer för radio. Han är djupt rotad i det dokumentära berättandet men har genom sina filmer svävat iväg mot drömmarna. 

– Från allra första början ville jag bli poet, men så blev jag radiojournalist och började göra radiodokumentärer. När jag provade att spela in kortfilm och experimentfilm började jag ofta i någon sorts undersökning av mitt eget liv, berättar Richard Dinter. 

När filmkritikern Alexandre Astruc lanserade auteurbegreppet på fyrtiotalet skrev han om hur filmregissören bör förhålla sig till kameran på samma sätt som författaren förhåller sig till pennan. Richard Dinter förklarar sitt förhållande till filmen i en liknande parallell. 

– Jag hade tidigare försökt måla och bli konstnär, så när jag började filma tänkte jag att jag kunde använda kameran som målaren använder penseln. Jag sökte efter ett konstnärligt uttryck samtidigt som jag gjorde mina filmiska undersökningar, som en resa på jakt efter ett svar som jag inte känner till sedan innan. 

I Richard Dinters filmer finns ett genomgående sökande efter något som är på riktigt, från hans raka släkthistorier byggda på arkivfilm, till hans mer abstrakta filmiska essäer. Dinters egen familjehistoria löper som en röd tråd genom hans regissörskap, berättelsen om hans farfar som vice borgmästare i Zagreb vid andra världskriget, om hans far som lämnade sin första familj för den familj Richard växte upp i mitt i folkhemmet Sverige. Tidigt gjorde han filmen Min kroatiska näsa som bottnar i Super 8-klipp från hans barndom men som också svävar iväg i suddiga minnen. Det står klart att inte ens de dokumentära bilderna kan vara helt sanna, och kanske når man en högre sanning först med hjälp av fantasin. 

– Jag vill alltid hitta någon form av förhöjning, lyckas fånga något som är mer än det vi ser i verkligheten i sig. Jag började fundera på det här när jag gjorde ett inslag om Stefan Lindbergs roman Nätterna på Mon Chéri, om 33-åringen och Palmemordet, man inser snabbt att sanningen är väldigt komplex, ibland måste man flytta runt lite för att berättelsen ska bli helt sann. 

Hans associativa berättande blir framträdande i de senare kortfilmerna Natten, om poeten Willy Granqvists bok med samma titel, och i kortfilmen Snö rör sig genom ett gammalt minne som uppenbarligen förvridits genom åren, som om det bara syntes suddigt genom den snöstorm filmen löper genom. 

– Det är klart att jag, 20 år senare, när jag återvänder till mina minnen inte står inför något som är helt sant. Liksom i Ghostbrothers, när jag berättar historien om resan med min halvbror med alla olika perspektiv på vad som hänt. 

På sätt och vis strålar linjerna i Richard Dinters regissörskap samman i långfilmsdebuten Ghostbrothers. Filmen är berättelsen om Richard Dinter själv och hans resa genom Östeuropa med sin halvbror Peter. Hans bror är laboratoriechef på Münchens tekniska universitet. Och schaman. Nu ska hans magiska drömmar leda dem till deras farfars barndomshem, det blir en resa där Östeuropas spöken, grumliga historieskrivningar och skeva minnen står mot varandra. 

– När Peter skrev till mig och berättade om sina drömmar kände jag direkt att jag måste åka med honom. Jag är ju uppvuxen i det trygga svenska folkhemmet, men samtidigt finns det en fruktansvärd historia från min släkt, om arkebuseringar och krig. Det där har alltid delat mig, och jag kände att jag var tvungen att utforska det. Allt som berättas är kanske inte helt sant, men så försöker jag ju också komma åt något större. Det kanske inte är så viktigt att berätta vad som egentligen hände, det viktigaste för mig är den känslomässiga, eller den psykologiska sanningen. 

Text: Olle Agebro