"Privatspanarna kommer såklart bli tokiga"

Varifrån kommer din fascination inför Palmeutredningen och varför ville du göra en film om den?
– Min fascination kring Palmemordet och utredningen bygger främst på min oerhörda skepsis till det som har uträttats hittills, men också fascinationen för hur länge de har hållit på, och huruvida det vore en nationell skandal att lägga ner alltsammans utan en lösning. Från början ville jag egentligen göra en riktig dokumentär om Palmegruppen, jag tog kontakt med dem men fick som svar att de inte får gå in i detalj på vad de gör om dagarna så då tyckte de inte att det var någon poäng att jag dök upp. Jag funderade ett tag på att ha det mejlet från chefen som filmaffisch men det kanske hade blivit ett jävla liv då. Hur som helst bestämde jag mig för att göra filmen som en kommentar, så jag ringde upp några skådespelare jag gillar och så gjorde vi det här istället. 

I både form och ton ligger filmen nära humorformat som The Office, varför blev det just det här formatet?
– The Office är ju för jävla bra men det var aldrig min mening att kopiera eller på något sätt göra det som de redan gjort. Jag gick in med inställningen att vi skulle göra något som liknar en verklighet. En regi-instruktion till skådespelarna var att de tillhörde en bortglömd civilisation som inte sett andra människor tidigare, och verkligen inte en filmkamera, det hela blev mer organiskt och flytande under processen. Det mesta som sägs är improviserat utifrån mina frågeställningar och då kan vad som helst komma ur munnen, vilket ställer allt på sin spets för de andra medverkande. Vi visste på ett ungefär vad scenerna skulle handla om, men sen körde skådespelarna på ganska fritt. Ett oerhört roligt sätt att jobba på.

På nittiotalet ägnades ett nummer av Göteborg Film Festivals tidskrift Filmkonst ("They Shoot Prime Ministers, Don’t They?", nr 22 1993) åt frågan om varför svensk film aldrig skildrat Palmemordet. 2018 har det visserligen dykt upp filmiska skildringar av mordet, men det verkar som att filmare numera är minst lika intresserade av själva utredningen – Måns Månssons Hassel - Privatspanarna är ju ett fascinerande exempel – varför tror du att själva utredningen väcker lika stort engagemang hos svenska filmare som mordet i sig?
– Att det finns så många privatspanare ute i landet beror väl till stor del på att Hans Holmér var en oerhört dålig spaningsledare och mer sugen på att vara i rampljuset. Jag antar att det sådde något frö hos folk, att man tänkte ”det här kan ju inte vara så svårt att reda ut”. Det finns ju så oerhört många spår och vittnesmål så många tänker nog att det är ett pussel där alla bitar finns, att man borde kunna pussla ihop det. Men så har det också växt till sig och blivit den största mordutredningen i världen, att det faktiskt handlar om Sveriges statsminister gör väl sitt. På internet håller ju privatspanarna dagligen på med sina teorier, många är oerhört pålästa och det är ju ganska underhållande att läsa hur de tänker.

Jag är med i en Facebook-grupp för privatspanare där jag frågade om skorpiofobi-spåret som nämns i din film, men ingen verkar ha någon mer information om det. Hur har researchprocessen sett ut och hur dokumentär är denna mockumentär?
– Jag vet väl ungefär lika mycket om mordet som vem som helst, har sett ett gäng dokumentärer och läst lite böcker men inte grottat ner mig som många privatspanare har gjort. Jag tyckte inte att just det var så relevant i det här fallet, det kan bli tråkigt om det bara handlar om att droppa en massa ledtrådar. Vi har material som vi inte tog med i klippningen som tar upp en massa knasiga ledtrådar och det var i och för sig ganska skojigt men allt fick inte plats. Skorpiofobi-spåret är egentligen inget spår, det är bara ett roligt ord. Det jag var mest nyfiken på var vilka personerna i Palmegruppen är, jag ville fokusera på det: om det finns en ångest och en känsla av misslyckande att jobba med något så länge och inte komma någon vart. Det tyckte jag var lite roligare. De är ju också helt vanliga människor, människor som jobbar i ett ekorrhjul som inte får stanna.

Hur stor chans är det att Palmegruppen under Krister Petersson löser Palmemordet?
– För det första finns det något kul i att Krister Petersson är chef, det namnet knyter ihop en säck på något vis. Jag tror att de kommer komma fram till något bara för att få ett avslut, men jag tror inte nödvändigtvis att det är det som är sanningen. Troligtvis blir det ett avslut där de kommer fram till det som är mest troligt efter att ha vänt upp och ner på allting i 32 år. Men de kommer ju säkert gå ut med det som en absolut sanning, och privatspanarna kommer såklart att bli tokiga. 

Olle Agebro