Mästare: Wong Kar-wai
Får man ändra en film som egentligen redan är klar? När Steven Spielberg restaurerade ET bytte han ut originalfilmens pistoler mot walkie-talkies, och när de nya utgåvorna av Star Wars kom 1997 hade George Lucas förbättrat filmen genom att skifta färg på Luke Skywalkers ljussabel. Rasande fans beskrev förändringarna som historieförfalskande helgerån, medan Lucas krasst konstaterade att han var ledsen att så många blivit förälskade i en halvfärdig film – det var ju först nu som filmen motsvarade hans ursprungliga vision.
Frågan om förbättringsgrad är en av restauratörens allra svåraste. Det etablerade förhållningssättet på världens ledande filmarkiv är att man inte ska förbättra någonting. En film är vad den är, och även det kör omkring en personbil i bakgrunden i Sagan om ringen ska man inte passa på att sudda ut den bara för att man kan. Herregud, ska man korrigera perspektiven hos Picasso och färglägga grottmålningarnas konturer också?
Men när det är filmskaparna själva och inte skolade filmarkivarier som leder ett restaureringsarbete brukar det ofta klia i fingrarna. Den där bilen bakom Frodo är ju faktiskt ganska störande när man väl fått upp ögonen för den, och att ta bort den med några snabba klick skulle onekligen göra filmens värld mer trovärdig och sammanhållen.
För Wong Kar-wai var det helt ointressant att restaurera sina filmer utan att samtidigt förändra dem. ”Det finns alltid saker som kan fixas, varför skulle man annars bemöda sig med restaureringen från första början?”, konstaterade han. Men redan när de första skärmdumparna från de nya versionerna dök upp på sociala medier började en del bli misstänksamma: färgerna såg inte ut som de som de mindes från första gången de såg filmerna. Snart kom det fram att färgbilder i den gröntonade Fallen Angels blivit svartvita och att delar av voice-overn i Happy Together försvunnit. Konfronterad med invändningar mot förändringarna svarade Wong med att citera Herakleitos: ”En man kan inte stiga ner i samma flod två gånger, eftersom det inte är samma flod och det inte är samma man.”
Och som den amerikanska filmkritikern David Ehrlich har påpekat kan man se de nya versionerna som mer trogna filmernas ursprungliga andemening, eftersom förändringen speglar hur karaktärerna i Wongs filmer ständigt brottas med det förflutnas spår och den omöjliga nostalgin inför saker de ofta aldrig ens upplevt. På samma gång som Wong Kar-wai har varit samtidens och framtidens filmskapare – 90-talsfilmer som Chungking Express och Fallen Angels formulerade en helt ny, extremt tidstypisk estetik och pekade ut en ny riktning för filmkonsten – har hans filmer alltid varit impregnerade av nostalgi. Inte bara för att hans karaktärer är upptagna med minnen av svunnen ungdom eller forna älskare, utan också för Wongs eget förhållningssätt till sina bilder och miljöer. Det är allra tydligast i hur mästerverket In the Mood for Love (nyligen utsedd till 2000-talets allra bästa film) förhåller sig till hur Hong Kong såg ut och kändes under det 60-tal när Wong var barn, men i nästan varje bild hos Wong Kar-Wai finns både ett smärtsamt minne, en nostalgisk längtan och ett löfte om framtiden.
Det är bland annat det som gör att vi kommer fortsätta återvända till hans filmer, om och om igen. Och varje gång vi gör det kommer vi vara nya människor, och filmerna kommer vara en ny flod. Oavsett om de restaurerats ännu en gång eller inte.
