Lynne Ramsays kompromisslösa råhet

Lynne Ramsay fick sitt stora internationella genombrott med ”Vi måste prata om Kevin” 2011, en film som många kritiker listade som en av 10-talets bästa. Genombrottet öppnade nya dörrar och succén följdes upp med ”You Were Never Really Here” 2017 för vilken Ramsay bland annat vann pris för bästa manus i Cannes. Men Ramsay gjorde starkt avtryck i hemlandet långt innan Hollywoodgenombrottet, och hon sågs tidigt som en av Skottlands mest lovande regissörer. 

Med utsökt fingertoppskänsla och ett kraftfullt bildspråk i kombination med en mycket sparsam dialog har hon skapat ett unikt filmiskt uttryck där allt bubblar vid ytan men aldrig spiller över. Ramsays uppmärksammades redan på nittiotalet när hennes examensfilm ”Small Death” vann Prix de Jury för bästa kortfilm på filmfestivalen i Cannes 1996. Ramsay är – med egna ord – en perfektionist, vilket kan förklara varför hon endast regisserat fyra långfilmer på 20 år. Redan från början med debutlångfilmen ”Ratcatcher” 1999 och sedan med ”Morvern Callar” 2002 har Ramsay aldrig svikit sin egen vision och den unika råhet som präglar hennes verk. Med sitt suggestiva, psykologiska undersökande av sorg och moral skildrar hon hur våra mänskliga beteenden sätts ur spel när vi upplever extrem skuld. 

Det hör inte till vanligheten att vi får möta en kvinnlig regissör med en sådan fascination för våld. Som inte räds för att gräva i konceptet ondska och hur den är i ständig förändring, som obarmhärtigt utsätter publiken för visuell grymhet och moraliska dilemman. Få, om någon, kan skildra en sådan vardaglig brutalitet som Ramsay. Under 2013 lämnade Ramsay produktionen av ”Jane Got a Gun” vid inspelningsstart, för att producenterna krävde ett lyckligt slut. En händelse som gett Lynne Ramsay ett rykte om att vara en regissör som är svår att arbeta med. Men händelsen säger kanske snarare något om hennes beslutsamhet, driv och vision. Det finns inte rum för kompromisser i auteuren Ramsays cineastiska universum. 

Katja Skärlund