Intervjuer / 2020-05-07

Hästar, höghus och brustna drömmar

I miljonprogramsområdet Ballymun mötte Annika och Jessica Karlsson en tjej som kunde rida barbacka snabbare än alla andra. Deras möte blev en film om Lorna och hennes häst, men också om något mycket större.
**Hur fick ni idén att filma i Ballymun?** – När vi var små var Hästen från Havet en favoritfilm, och den utspelas i Ballymun. När vi flyttade till Dublin efter gymnasiet för att jobba så berättade våra nyblivna irländska vänner att platsen i barnfilmen ligger i utkanten av Dublin. Så vi åkte dit redan 2004 och tyckte det var en ovanlig syn med alla lösgående hästar i höghusområdet! Många år senare, när Ballymun genomgick förändringar eftersom att förorten var sliten, så höll de karaktäristiska höghusen - the ”Towers” - på att rivas. Många av de enkla container-stallen var på väg att försvinna, så vi ville åka dit och skildra förändringen och vad den innebar för hästkulturen och människorna. **Hur träffade ni Lorna?** – Vi träffade Lorna i ett subventionerat stall i Ballymun. Vi hade hört talas om henne och Big Foot innan, det sades att hon hade den finaste hästen i orten och att Lorna red barbacka snabbast av alla. Det är väldigt ovanligt med tjejer i stallen i Ballymun, majoriteten är killar, så vi blev väldigt intresserade av att träffa Lorna. När vi väl mötte henne och Big Foot kände vi direkt att vi ville lära känna henne, och höra hennes historia, och vi är glada att hon valde att dela sin berättelse. **Vad ville ni berätta?** – Vi har ju haft en lång relation till själva platsen, och ville egentligen berätta precis allt. Om platsen, samhällsplanerar-visionen som gick i kras, människorna, kulturen, den pågående debatten om hästarna, det politiska läget, gemenskapen och kärleken till hästarna. Men sen fattade vi att det inte går att berätta precis allt. Så vi valde att berätta om det stora genom det lilla... och vi valde att lita på att bilderna i sig berättar mycket. **Hur fick filmen sitt visuella uttryck?** – Vi var så trötta på stereotypa skildringar av Ballymun där samma bilder reproducerades hela tiden: Bilar som brinner, snabba klipp och killar i gäng. Vi ville ha ett lugnt och poetiskt bildspråk, testa att lyfta det som vanligtvis inte visas. Vi ville också ödmjukt skildra relationen mellan människor, men även den till djuren. Vi jobbade mycket med närbilder, och med alla de där detaljerna som säger mer än ord. I miljöbilderna vill vi skildra nostalgin, det som en gång varit en ny framtidsförort som av olika skäl blev helt nedgången. Vi skildrar snart rivna hus och ett ödelagt centrum med stängda barer och butiker. Långsamt tar en ny och oviss framtid vid för Ballymuns invånare... I centrum finns en stor staty på en häst, och en tjej sitter barbacka på den. Den heter "Misneach" som betyder "mod" på irländska. Det vittnar om hur stor hästkulturen varit och fortfarande är. **Vad inspirerar er som regissörer?** – Vissa regissörer och filmer har verkligen inspirerat oss båda, som till exempel Alma Har'els Bombay Beach - den filmen berättar också om en specifik plats, mycket från en ungs persons perspektiv, och gör det på ett otroligt fint sätt. Vi blev helt golvade efter att ha sett den. Och så har vi ju naturligtvis Andrea Arnolds Fish Tank och Clio Barnards The Selfish Giant. **På tal om Fish Tank och The Selfish Giant, varför är hästen så vanligt förekommande i den socialrealistiska filmen?** – Vi upplever att för många ger hästar en form av meningsskapande och gemenskap i en vardag som präglas av arbetslöshet och ett så kallat ”utanförskap”. En frihet ifrån att känna att man står utanför ett sammanhang, för hästarna skapar ju kontext, gemenskap och mening. Här finns också en fin ”kunskapsöverföring” över generationer, om hästar, och en stolthet kring det. Alla vi filmar i Loving Lorna har alltid haft hästar. På så sätt märkte vi att det var svårt för dem att ens föreställa sig ett liv utan hästar, de är bara en självklar del av livet. Lornas mamma som inte längre kan rida på grund av sin sjukdom drömmer om att sitta på hästryggen med utsläppt hår och "flyga fram" igen, det är det hon saknar mest av allt från sitt "vanliga liv". Det säger rätt mycket. Hästen i sig känns ju allmänt som en symbol för styrka och frihet. Men att rida barbacka på en stor mäktig häst, att få den kontrollen och kontakten, vem känner inte frihet då? Det sitter djupt i människan på något sätt, hästen och människan har ju en lång historia tillsammans. *Foto: Pia Lehto* *Text: Olle Agebro*

Få tillgång till hundratals handplockade filmer du inte hittar någon annanstans.