Mer om / 2020-05-22

Gunnar Bergdahl om Ljudmila & Anatolij

I samband med Draken Film-premiären för dokumentären Ljudmila & Anatolij, på dagen 34 år efter Tjernobylkatastrofen, berättar Gunnar Bergdahl om hur filmen blev till.
Denna uppföljande film kräver några inledande ord. Filmen ”Ljudmilas röst” hade premiär 2001 och fick en fin festivalresa med start i Berlin. Den kom att visas i en rad forna Sovjetrepubliker som Ukraina, Tjeckien, Kroatien och Lettland. Men också i västländer som Norge, England, Danmark och Kanada. En publikfråga var i väst alltid den första: Vem är pappan till Ljudmilas son? Denna fråga ställdes aldrig i öst. Det var en av erfarenheterna som jag och Anders Bohman tog med oss när vi återvände till Kiev fem år efter den första inspelningen. Ljudmila hade sagt ja till att vi kom tillbaka inför att 20 år hade gått sedan katastrofen. Ursprungligen var tanken blott ett tillägg, ”Fem år senare”. Men istället blev det en längre uppföljning med hennes son Anatolij - då 16 år - i centrum. Vi valde att klippa ner den första filmen så att de första dryga 50 minuterna av ”Ljudmila & Anatolij” är bekanta för de som har sett ”Ljudmilas röst”. Del 2, ”Anatolij”, är ett möte med en tonårsmamma, en 16-åring och 00-talets dramatiska förändringar i Ukraina. Ljudmila fördjupar så sin livsberättelse. När jag ytterligare fem år senare ville fortsätta att följa Ljudmila var det dock omöjligt att entusiasmera SVT. Istället satte jag samman boken ”Ljudmila från Tjernobyl”, som påminnelse att 25 år passerat sedan katastrofen och hennes och många andras liv slogs i spillror. Boken kommer denna vår ut som ljudbok (Saga/Egmont). Ett skäl är förstås att Ljudmila Ignatenko mot sin vilja har blivit en global kändis. TV-serien ”Chernobyl” är stark, skickligt iscensatt, välspelad och oerhört gripande. Men resultatet för Ljudmila, som säger sig aldrig ha sett ett enda avsnitt, blev att hennes lägenhet i Kiev belägrades av journalister och att hennes nu vuxne son gjorde vad han kunde för att skydda sin mamma undan en offentlighet hon skydde. Nu har uppmärksamheten delvis lagt sig. Ljudmilas liv går sin gilla gång. I ”Ljudmila & Anatolij” säger hon sammanfattningsvis: ”Vet ni hur jag ser på mitt liv? Som en flod med många virvlar. Och jag åker runt, runt i de där vattenvirvlarna. Runt, runt och sedan lyckas jag ta mig ur...” I det lotteri som det är att utsättas för höga doser radioaktivitet har hon, trots flera operationer och sjukhusvistelser, än så länge haft turen på sin sida. Men Corona-våren 2020 innehåller inget besök den 26 april vid gravmonumentet på Mitinokyrkogården i Moskva där Vasilij vilar tillsammans med sina 28 olyckskamrater. Varje år har högtidstal framförts, tårar runnit, militärorkestrar spelat och änkor och mödrar vandrat mellan omflyttade gravar. Men detta år är det lika tyst och stilla som i den övergivna spökstaden Pripjat. *Gunnar Bergdahl*

Få tillgång till hundratals handplockade filmer du inte hittar någon annanstans.