draken-film

Mer om / 2020-06-13

Guédiguians 68

Innan den globala coronapandemin hade filmfestivalen i Cannes bara ställts vid ett tillfälle. Det var 1968 och parallellt med festivalen var det kravaller i Paris. Revolutionen låg i luften och protesterna spred sig snabbt till Cannes, med de vänsterradikala regissörerna Truffaut (som höll på att färdigställa ”Stulna kyssar”), Godard och Polanski i spetsen. Under en visning av Carlos Sauras ”Peppermint frappé” sprang de in i biografen och dagen efter blåstes festivalen av. 

Lite längre västerut på den franska medelhavskusten gick en 14-årig Robert Guédiguian samtidigt i strejk på läroverket Victor-Hugo i Marseille. I ”På spaning i Marseille” beskrev han hur han som 14-åring var irriterad av sin politiska okunnighet. Svaret blev att köpa ”Kommunistiska manifestet” och Marx bok om Napoleon, samt skriva ner frågor till sin bästa väns socialistiska pappa. Guédiguian gick med i det franska kommunistpartiet, och även om han var ett par år för ung för att kravalla i Paris eller ockupera biografer i Cannes kom upplevelserna från 1968 att forma hela den karriär som filmregissör han inledde efter sina år som politisk aktivist. 

Men trots sin bakgrund som aktivist, är Robert Guédiguians filmer inte särskilt agitatoriska. Filmer som ” Marius & Jeannette”, ”Den lugna staden” och ”Marie-Jo och hennes två älskare” är typiska för hans konsekvent inkännande skildringar av arbetarklassmiljöer i hemstaden. ”Han är besatt av frågan om vad det är att leva tillsammans”, skriver af Geijerstam. Med åren har hans karaktärer blivit äldre, precis som skådespelaren Ariane Ascaride, hans fru och ständiga medarbetare. Äldre blev också hela 68-vänstern. Godard blev experimentell, Polanski drog till Hollywood och Truffaut dog i en hjärntumör. 

Den breda 68-generationen lyckades förändra världen på en rad genomgripande sätt, men Guédiguian såg också hur tidigare kamrater förlorade sina övertygelser. Andra behöll dem, men fick allt svårare att förena sina ståndpunkter som studentrevoltörer med det välmående medelklassliv de inledde när väl studierna var avklarade. Det är denna åldrade vänster som Robert Guédiguian skildrar i ”Snön på Kilimanjaro”, som fick världspremiär just i Cannes 2011. ”Vi är borgerliga”, säger Michel till sin fru Marie-Claire i en nyckelreplik. Efter ett liv som fackligt engagerad hamnarbetare har han pensionerats. Trots att han var fackklubbens ordförande fick han gå när hans namn drogs upp lådan. Michel är socialist och känner att han klarar sig ändå. Han har ett fint hus där han kan ta hand om barnbarnen, och hans gamla arbetskamrater skramlar ihop till en Afrika-resa till paret i present. Men innan de hinner iväg på sin drömresa blir de rånade av två maskerade män i hemmet. När rånarnas identitet uppdagas ställs begrepp som rättvisa, solidaritet och godhet i ett nytt ljus. 

Det har gjorts många filmer som avslöjar den åldrade 68-generationens politiska övertygelser som en tunn fernissa som hastigt rämnar i egenintressets namn. I ”Snön på Kilimanjaro” försöker Robert Guédiguian istället skildra hur det går när övertygelserna sätts på prov men fortfarande sitter djupt. Precis som de fortfarande gör hos honom själv, mer än 50 år efter hans politiska uppvaknande. 

Jonas Holmberg

Streama hundratals handplockade filmer från hela världen.

Därefter 89 kr/mån, Ingen bindingstid.

Draken Film använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt.
Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies

Göteborg Film Festival

Olof Palmes plats 1
41303 Göteborg

Kontakta Draken Film

kontakt@drakenfilm.se

Google StoreApple Store
Twitter
Facebook
Instagram
Creative Europe Media