Reserapporter / 2020-03-28

Festivalrapport: CPH:DOX 2020

Mitt i coronakrisen tvingades filmfestivalen CPH:DOX stoppa alla biografvisningar och flytta festivalen till internet. Göteborg Film Festivals Camilla Larsson har besökt Köpenhamns stora dokumentärfilmsfestival utan att lämna Göteborg.
Den 27 mars delades årets priser ut på CPH:DOX. Priset för bästa dokumentär i den internationella tävlingen, DOX: Award, gick till danska ”Songs of Repression”. En fascinerande historia från en tysk religiös koloni i Chile som ägnat sig åt sexuella övergrepp och systematiska fysiska bestraffningar såväl som tortyr av Pinochet-motståndare. I filmen möter vi ärligt och öppet de medlemmar som idag bor kvar och på olika sätt handskas med det trauma som uppstått efter att allt avslöjats. CPH:DOX, som startade 2003, är en av världens största dokumentärfilmfestivaler som genom positionering, spännande programmering och undersökande av dokumentärens gränser har lyckats skaffa sig en unik position i festivallandskapet, på ett sätt som gör att ett flertal tunga filmare idag väljer att förlägga sina världspremiärer till Köpenhamn. Årets festival ställdes dock plötsligt inför helt andra utmaningar än att slåss om filmer med exempelvis filmfestivalen i Berlin och Tribeca i New York. När det bara var en knapp vecka kvar till festivalstart stängde Danmark ner och ledningen för festivalen, som in i det sista höll skenet uppe, tvingades maila ut att den fysiska festivalen skulle ställas in men att teamet nu arbetade dygnet runt för att säkra att så mycket som möjligt av innehållet skulle kunna presenteras digitalt. Sex dagar senare var det mesta på plats och CPH:DOX blev en av de första större världsfestivalerna som tvingades anpassa sig efter coronaviruset. Den danska publiken, som 2019 bestod av 114 400 besökare, kunde ta del av ett begränsat antal filmer genom streaming (sex euro/film) via plattformen Festivalscope. Antalet titlar fylldes sedan på efterhand, när man också märkte att efterfrågan ökade. För att öka tillgängligheten förlängdes festivalperioden några dagar och istället för regissörsbesök i salongerna fanns inspelade hälsningar eller intervjuer med ett urval av filmskaparna. En av CPH:DOX styrkor är att man sätter sitt program i en samhällskontext och erbjuder ett stort antal tematiska diskussioner och debatter. Ett stort antal av dessa genomfördes och livesändes via festivalens Facebooksida, där också publiken kunde delta i kommentarsfältet. För den stora branschdelen var utmaningen än större. Förutom fem dagars omfattande konferensinnehåll om bland annat dokumentärfilmens förhållande till vetenskapen, framtidens distributionslandskap och filmens möjlighet att förändra världen skulle en mängd schemalagda presentationer, pitchar och personliga möten mellan filmare och olika typer av finansiärer och experter äga rum. På grund av tidsskillnader och deltagare från hela jordklotet blev projektpresentationerna en omöjlig nöt att knäcka men så många som 450 individuella möten (ungefär hälften av det vanliga antalet) arrangerades via verktyget Zoom. Själv såg jag ett antal filmer via den digitala marknadsplattform som redan tidigare år funnits för ackrediterad bransch, lyssnade på samtal om hur patriarkatet förstör planeten, hur dokumentärer kan lanseras på youtube och hur den kommande filmen om Greta Thunberg ska leda till engagemang. Jag deltog också på ”An Evening With…” med Edward Snowden på länk från sin exil i Ryssland. Det mest spännande var nog det interaktiva eventet ”The Believers Are But Brothers”, lett av konstnären Javaad Alipoor. Där blev en begränsad grupp deltagare inbjudna till ett digitalt screening-rum. Samtidigt som vi simultant tittade på en film om bakgrunden till och processerna runt islamism och radikalisering deltog vi en gruppchatt på WhatsApp, där en ständig ström av meddelanden poppade upp – från början som coolt maskerad propaganda men efterhand med mer och mer våldsamma och extremistiska budskap med rekrytering till IS som mål. Det är imponerande och inspirerande hur CPH:DOX så snabbt fick en lösning på plats för att kunna genomföra en festival. Festivalchefen Tine Fischer är överväldigad av responsen från den danska publiken och den internationella branschen och menar i en intervju i branschtidningen Screen International att de i slutändan kommer att kunna räkna ungefär samma antal filmtittare som 2019, men nu utspridda över hela landet. I en helt ny typ av krisläge är publik och bransch såklart stöttande och extra nyfikna på nya och alternativa lösningar för nöjes- och kulturupplevelser. Men väldigt snart kommer vi nog att törsta efter att ses irl igen. För i slutändan kan inget ersätta biorummet och upplevelsen av att uppleva en film tillsammans med andra. Eller fokuset som uppstår när en grupp människor i samma lokal lyssnar på en karismatisk talare eller spännande debatt; när det inte går att sätta på mute och hämta en kopp kaffe och läsa tidningen vid sidan. Men festivalvärlden kommer ändå att förändras, inte bara för en begränsad period, utan för alltid. När en festival som CPH:DOX nu når en ny målgrupp där ute i landet vill man ju till exempel behålla den även i framtiden. En digital festival innebär också ett rejält minskat resande, en åtgärd som ju redan diskuterats med tanke på klimatet. Kommer festivalerna att kunna och vilja återgå till gamla vanor när det nu visat sig att man kan skaffa sig nya sådana, både klimatvänligare och billigare? Förhoppningsvis bjuder framtida festivaler på en kombination av business as usual och kreativt nytänk. Inte för att vi är tvungna - utan för att det blir ännu bättre så. Camilla Larsson

Få tillgång till hundratals handplockade filmer du inte hittar någon annanstans.