draken-film

Reserapporter / 2019-05-23

Europafilm

Två veckor innan EU-valet sätter jag mig på tåget från Göteborg mot Cannes och den filmfestival som pågår fram till valdagen. Det finns ingenting som påverkat min världsbild på samma sätt som film, och under dagarna fram till valet kommer jag tillsammans med tusentals andra filmälskare att stänga in mig i mörka biosalonger för att se just den sortens filmer som vänder, vrider och utmanar världsbilder. Det är ett sammanträffande som ser ut som en tanke. Det är första gången jag inte flyger till Cannes och tåget hinner inte rulla många kilometer innan jag förstår vidden av de misstag jag ägnat mig åt de senaste åren. Det finns inget bättre sätt att resa till en filmfestival än med tåg. Det är en resa helt utan passkontroller genom Widerberg-land, genom Wenders-land, Corsini-land, Guédiguian-land och genom Varda-land. När jag tittar ut genom fönstret ser jag sådant som jag aldrig sett på resan mellan Landvetter och Nice. 

Tåget finns inskrivet i filmens DNA redan från Ett tåg anländer till järnvägsstationen, det är scenen för några av filmhistoriens största ögonblick - från Hitchcocks Främlingar på tåg eller Ingrid Bergman i Mordet på Orientexpressen till The Darjeeling Limited och Bara en natt – men det slår mig att också filmen finns inskriven i tågets själva grundkonstruktion. Att titta ut genom fönsterrutan är att se världen avmaskad som på bioduk, oftast är det bara som snabba panoreringar men vid varje signalfel hinner man skymta korta filmscener, improviserade ögonblick ur människors liv intill järnvägen. Tåget passerar Malmö, Köpenhamn och Odense medan ljussättningen skiftar, men jag kan inte låta bli att också notera att cineasterna bland tågingenjörerna även experimenterat med bildformatet. 

På de danska tågen är bildrutan nästan fyrkantig i Academy-ratio, direkt när jag kliver på Deutsche Bahn-tåget i Hamburg skiftar det till cinemascope, och efter bytet i Mannheim och en kort pendeltågssträcka över Rhen till Strasbourg sträcks bildformatet ut till 2,66:1 på de franska dubbeldäckarna. Det finns en annan skärpa i diskussionerna som uppstår i tågkupéer, ingen här känner sig nervös inför landningen, ingen har behövt döva nerverna med en starköl på flygplatsen och det är ingen som ägnat ett ögonblicks koncentration åt tax free-shopping. I samtal på tåg lär jag mig vad det innebär att vara syrisk polischef på väg att skola om sig till väktare i Luleå, två damer på resa från Hamburg mot Spanien pratar i timmar om gud, en grupp amerikanska studenter filosoferar högt om skandinavisk välfärd och en äldre lastbilschaufför berättar oupphörligt om sitt liv fullt av möjligheter på vägen, och om det omöjliga livet som tar vid efter arbetslivet. Det är främmande livsöden jag annars bara möter på det här djupet på film. 

På den franska dubbeldäckaren mellan Strasbourg och Cannes börjar jag tänka på den där scenen i Föraktet där Fritz Lang konstaterar att cinemascope bara duger till att filma begravningståg och ormar. De franska tågfönstren kanske är ett passande bildutsnitt för att se på ett Europa sänkt i Brexit-depression, migrationsoro och klimatångest. Egentligen säger väl scenerna utanför fönstret eller scenerna i kupén ingenting annorlunda, men de berättar historien om Europa fler gånger, och lite mer. Precis som i de europeiska filmer som under de senaste decennierna varit upptagna med samma frågor som vi alla. När vi utövar vår demokratiska makt gemensamt över alla europeiska länder är här filmerna är på sätt och vis ett lika viktigt beslutsunderlag som ett kampanjbudskap eller en valdebatt. Det är omöjligt att sätta sig in i livssituationen för femhundra miljoner människor, men fragment - eller destillat om man så vill - av dessa människors liv ligger helt öppet framför oss i filmen. 

Det finns ingen som lärt mig så mycket om brittisk arbetsmarknadspolitik, och villkoren för de som drabbas av den, som Ken Loach genom hans filmer. På samma sätt blir implikationerna av europeisk energipolitik mer påtagliga än någon annanstans genom Rebecca Zlotowskis Grand Central. Petra Epperleins omtumlande DDR-dokumentär berättar saker om vår gemensamma historia som jag inte orkar tänka på, Lucie Borleteaus debutfilm ger ett mänskligt ansikte åt ett Europa som både suddat ut och dragit tydligare gränser mellan oss människor och genom våra relationer. Det finns ingen film som bär på något tydligt svar, men varje film liksom varje tågresa ger ett litet nytt sätt att se på världen. 

 

*Olle Agebro*

Streama hundratals handplockade filmer från hela världen.

Därefter 89 kr/mån, Ingen bindingstid.

Draken Film använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt.
Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies

Göteborg Film Festival

Olof Palmes plats 1
41303 Göteborg

Kontakta Draken Film

kontakt@drakenfilm.se

Google StoreApple Store
Twitter
Facebook
Instagram
Creative Europe Media