"Det var en berättelse som fick mig att gråta"

Berättelsen om Tjernobylolyckan har fått nytt liv efter HBO:s dramatisering av händelserna omkring katastrofen. I centrum för HBO-serien finns den verkliga berättelsen om brandmansänkan Ljudmila Ignatenko, spelad av Jessie Buckley. Samma Ljudmila Ignatenko är porträtterad i Gunnar Bergdahls Guldbaggebelönade dokumentär som nu släpps på Draken Film. Så här gick det till när Ljudmilas röst kom till. I början av åttiotalet var Gunnar Bergdahl engagerad i demonstrationerna mot svensk kärnkraft, på Hagabion i Göteborg visades dokumentärerna Sista varningen och Paul Jacobs och atomligan, en film som censurerades av SVT inför folkomröstningen om kärnkraften. Det ska dröja sex år innan katastrofen i Tjernobyl, men i någon mening börjar historien om filmen Ljudmilas röst just här. – Frågan om kärnkraftens vara eller icke-vara i vårt Sverige klingade av, hettan i debatterna 1980 halverades snabbt efter folkomröstningen. Visst förekom debatt och ifrågasättande, men inte längre i det politiska samtalets mitt. Gunnar Bergdahl började jobba på Göteborg Film Festival på åttiotalet och var chef för filmfestivalen 1994-2002, men gjorde under den här perioden också flera dokumentärfilmer. Vid tiden då han färdigställde och reste med filmen Bergmans röst läste han Svetlana Aleksijevitjs bok med vittnesmål och berättelser från Tjernobyl. –I "Bön för Tjernobyl" läste jag Ljudmila Ignatenkos historia om hennes man, en av de sex första brandsoldaterna som natten till den 26:e april 1986 ryckte ut för att släcka den våldsamma brand som var en direkt följd av att reaktor 4 exploderade. Ljudmilas berättelse är mer än ett vittnesmål om Tjernobyl, det är en historia om kärlek i dödens slagskugga. Om den mardrömslika situation där en älskad person - ett barn, en man, en hustru - ropar ditt namn men att närma sig den personen och hålla henne eller honom i dina armar innebär livsfara. Står vi kvar bakom skynket eller följer vi kärlekens spår? Det är en förunderlig, ohyggligt tydlig och universell berättelse som fick mig att gråta. Några veckor efter att han läst boken befann sig Gunnar Bergdahl på en filmfestival i Kiev där hans film Bergmans röst visades. – Jag bar med mig Ljudmila Ignatenkos berättelse, den lämnade mig ingen ro. En dag talade jag med en kvinna anställd på svenska ambassaden, Tatjana Nekrasova. Jag frågade henne om hon trodde att det var möjligt att besöka Ljudmila Ignatenko. Hon greppade en telefonkatalog, ringde ett samtal och sa: "Visst, vi kan hälsa på henne i morgon". Så satt jag där i Ljudmila Ignatenkos finsoffa en grå höstdag 1998. Hon berättade att hon bodde i änkornas hus, alla i huset hade förlorat sina män efter Tjernobyl. Dagen efter det första mötet med Ljudmila Ignatenko besökte Gunnar Bergdahl Tjernobylmuseet i Kiev, ett museum som bland annat samlat porträtt på de som omkommit av skador efter katastrofen. - De sex brandsoldaternas bilder var samlade, där hängde också deras medaljer. De skyfflade undan brinnande asfalt från taket och bekämpade den dödliga elden. Deras insats begränsade katastrofen. På bilden var Vasilij Ignatenko porträtterade som en Sovjetunionens hjälte. Inom mig hörde jag Ljufmilas sorgsna röst sväva över änkornas hus och över det svenska kärnkraftsmotstånd som slutat att glöda. Där, precis där, föddes tanken på en film. Gunnar Bergdahl spelade in intervjuer med Ljudmila Ignatenko, besökte platser i den förbjudna zonen tillsammans med henne och använde ukrainska arkivklipp för att färdigställa dokumentären som senare kom att vinna en Guldbagge. Filmen sågs också av Craig Mazin, manusförfattaren bakom HBO-serien Chernobyl, innan han skrev serien om Tjernobyl. Gunnar Bergdahl har skrivit om rätten till Ljudmila Ignatenkos historia och om verklighetens pris i Aftonbladet. *Olle Agebro*