draken-film

Listor / 2019-12-01

Den kvinnliga blickens pionjärer

När Mai Zetterling gör sin långfilmsdebut i mitten av sextiotalet är hennes Älskande par den femte svenska filmen som regisserats av en kvinna sedan stumfilmseran.

I ett nytt retrospektiv på Draken Film lyfter vi fram nyrestaurerade filmer av några av Sveriges främsta regissörer – de kvinnliga filmskapare som under den nya svenska filmvågen på nytt utmanade filmbranschens patriarkala normer. 

Orädda, närgångna, kaxiga och roliga – så framstår några av de största svenska kvinnliga regissörerna när man ser dem sida vid sida. För den som är klar med Bergmanåret kan det vara uppfriskande att tillbringa lite tid bland kvinnliga giganter som Mai Zetterling, Suzanne Osten, Agneta Fagerström-Olsson och Marianne Ahrne. 

Efter kvinnors relativt stora närvaro i den svenska filmindustrin under stumfilmstiden, började rollen som regissör i och med ljudfilmen nästan enbart tilldelas män. Från tidigt 30-tal fram till Mai Zetterlings debut Älskande par 1964, regisserades fyra långfilmer av kvinnor. Detta alltså under en storhetstid för SF:s filmproduktion. Efter Zetterling (och efter filmreformen 1963) slår sig fler och fler kvinnor in, ofta via dokumentärfilmen, teatern och skådespeleriet. Zetterling själv skriver om hur det var att som skådespelerska övergå till att arbeta som regissör, i sina memoarer Osminkat (1984): ”När jag var skådespelerska, sångerska, danserska som visade benen och hade djupa urringningar utgjorde jag inget hot alls, män kunde fantisera om mig, skådespelerskor tas aldrig på allvar, man utgår ifrån att vi har ännu mindre i huvudet än vanliga kvinnor. Men nu när jag har lyckats ta det avgörande steget att bli filmregissör, då anses jag ovanlig. Jag är inte längre densamma i männens ögon”. 

Konstnären Fia-Stina Sandlund arbetar i sin kommande film The Woman Who Cleaned the World, med Zetterlings värld, och då speciellt hennes sista manuskript som aldrig spelades in. I en intervju för Nordic Women in Film har Sandlund berättat att hon tolkar motståndet Zetterling mötte – för att inte tala om regelrätt vägran att genomföra hennes projekt – som att hon helt enkelt var för vild för sin tid. Sandlund tycker att det nu är dags att ta upp arvet efter Zetterling och att “ifrågasätta de dramaturgiska normerna, att lyfta fram de konstnärliga aspekterna och fantasin – som Mai gjorde”. 

Dessa kvinnliga filmskapare från 70- och 80-talen, med Zetterling i spetsen, vågade utmana både branschen och publiken. I en filmvärld där man ofta letar efter säkra kort och gör film på spekulation, är det imponerande att se en så dödsföraktande urflippad film som Månen är en grön ost (1977). Filmen berättar associativt à la Agnès Varda och är en sensorisk, psykedelisk tripp in i ett barns färgvärld. “En film för stora barn och små vuxna”, som Zetterling själv sade. 

Villkoren för kvinnor i filmbranschen skildras i Suzanne Ostens långfilmsdebut Mamma (1983), ett fiktivt porträtt av Gerd Osten, som kämpade och kämpade men aldrig fick göra sina filmer och till slut försvann in i sinnessjukdomen. Spelad av Malin Ek träffar hon en söt fransman på ett tåg, blir störtkär, fantiserar om honom filmen igenom och vill inte längre leva med pappan till sitt barn. Vid ett tillfälle frågar han: “Att skilja sig för nån man har tagit i handen, är det inte lite överspänt?” Varpå hon värdigt sitt konstnärsgeni svarar: “Jag kan inte kompromissa”. En replik som i en mening sammanfattar hennes karaktär, men samtidigt innebär ett hot mot ordningen – en vägran att göra det som framför allt annat förväntades av en kvinna, och som på ett sätt förebådar hennes undergång. I bakgrunden finns alltid någonstans barnet. Dottern som ligger utslagen på en soffa med sin nalle, som håglöst klipper i ett papper och vars blick mer och mer liknar sin okontaktbara mammas. Ett barnaliv som Osten återkommer till i Flickan, mamman och demonerna (2016), för att ur dotterns perspektiv skildra uppväxten med en sjuk mor. 

Motivet sjukdom och livet som anhörig, finns även i Agneta Elers-Jarlemans Smärtgränsen från samma år. En dokumentär om Agneta och hennes i en bilkrasch skadade Jean. Han blir blind, förlorar bland annat talförmågan och det är oklart i vilken grad han kan rehabiliteras. Filmen följer dem båda två, var för sig och tillsammans, och undertiteln är passande: “En annorlunda kärleksfilm”. Historien verkligen genomsyras av kärlek, samtidigt som den utspelar sig på mentalsjukhuset Beckomberga där Jean placeras. Filmen vann en Guldbagge för bästa film och liknar ingenting annat. Agneta kämpar för Jeans människovärde, möter påståendet att han inte tänker, inte känner – när det är uppenbart för den som genom filmen ser in i hans ansikte att han gör det. 

När kvinnorna slog sig tillbaka in i filmvärlden kom även regissörer som Marianne Ahrne, som med Långt borta och nära (1976) blev den första kvinnan att vinna en Guldbagge i regi. 13 år efter att priset började delas ut. Det skulle dröja tio år till innan Suzanne Osten vann för Bröderna Mozart (1986). Gunnel Lindblom, som trots sina filmers goda mottagande också hade svårt att få igenom projekt, belönades med en Hedersguldbagge först 2002. 

Filmbranschen är hård mot kvinnliga konstnärer, och trots det har vi ett rikt bibliotek med filmer gjorda av kvinnor. De är mer än värda att ta en större plats i filmkanon och spridas till en ny generation cineaster, som kan se fram emot Zetterling-året 2025. 

Jo Widerberg

Streama hundratals handplockade filmer från hela världen.

Därefter 89 kr/mån, Ingen bindingstid.

Draken Film använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt.
Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies

Göteborg Film Festival

Olof Palmes plats 1
41303 Göteborg

Kontakta Draken Film

kontakt@drakenfilm.se

Google StoreApple Store
Twitter
Facebook
Instagram
Creative Europe Media