Catherine Deneuve - så gav hon de ytligaste roller ett intellektuellt djup

Catherine Deneuve föddes in i skådespeleriet. Hennes båda föräldrar och hennes tre systrar delade hennes talang, men när hon debuterade som fjortonåring var det nog ingen som föreställde sig att det var början på ett skådespelarskap som fortfarande skulle pågå sextio år senare. Om det över huvud taget går att tala om ett skådespelarskap – Catherine Deneuves oeuvre är nämligen så mångfacetterat och skiftande att det inom ramen för samma karriär ryms ett hundratal roller som rör sig åt vitt skilda riktningar. 

Den blyga brunetten som dök upp i en biroll tillsammans med en av sina systrar 1957 skulle snart upptäckas av Roger Vadim – den franske filmregissören och manusförfattaren som idag är mer känd för sina stormiga förhållanden med Brigitte Bardot, Catherine Deneuve och Jane Fonda än för sina filmer – som lät färga hennes hår blont och castade henne i den egna filmen Lasten och dygden. Hennes stora kommersiella genombrott kom genom samarbetet med Jacques Demy som gjorde henne till världsstjärna över en natt med Paraplyerna i Cherbourg – ett musikalsamarbete dem emellan som kom att fortsätta i Flickorna från Rochefort. 

Jacques Demys eastmancolor-stinna medryckande musikal-lyckopiller (som på franskt filmmanér visserligen innehöll ett och annat yxmord) hade premiär vid den tid då kollegor som Jean-Luc Godard och François Truffaut gjorde hård samhällskritisk sci-fi och snurriga komedier om maoistiska terroristceller och uppmärksamheten kring Catherine Deneuve kom, inte helt oväntat, att handla mer om yta än intellekt. Men mediebilden av den blonda tjugoåringen som inte ens sjöng sina egna musikalrepliker skulle snart komma att förändras. 

När hon dök upp i Roman Polanskis Repulsion 1965 såg hon vid en första anblick ut att spela precis samma blonda flicka från Paraplyerna i Cherbourg, men genom sin rolltolkning fyllde hon också figuren Carol med en psykologisk skevhet, undertryckt sexualitet och djup schizofreni. När Luis Buñuel något år därpå regisserade Belle de jour valde han att exploatera samma oskyldiga framtoning som Polanski varit ute efter när han lät Catherine Deneuve spela den högborgerliga hemmafrun Séverine Serizy som extraknäcker som prostituerad. 

Rollerna blir en vändpunkt för hennes karriär, hennes kyliga rolltolkningar får den amerikanska filmkritikern Manny Farber att döpa om henne till ”Catherine Deadnerve”. Många andra franska skådespelerskor fastnade i den patriarkala kvinnofälla som hindrar dem från att spela något annat än en biroll som mormor efter fyrtio - nyss nämnda Brigitte Bardot gjorde inte en enda filmroll sedan hon fyllt 39 – men Catherine Deneuves förmåga att redan i tjugoårsåldern fylla på ytan platta roller med intellektuellt djup lade grunden för en karriär tillsammans med regissörer som François Truffaut, Alain Cavalier och Jean-Pierre Melville, en karriär som fortfarande ger henne huvudroller. 

På den här sidan millennieskiftet har hon – i någon mening – återvänt till sin genombrottsroll genom musikaler som 8 kvinnor och Dancer in the Dark, men framförallt fortsätter hon att göra starka porträtt. I filmer som After Him, där hon i rollen som sörjande moder närmar sig sin sons vän, i Min vän Antoine, där hon spelar den psykiskt svajiga Mathilde, eller i Barnmorskan där hon gör rollen som kedjerökande rivig livsnjutare i leopardmönstrat, upphör hennes roller aldrig att vara subjekt. Och när årets Catherine Deneuve-filmer går upp på svenska biografer är det, givetvis, hennes namn som står överst i rollistan. 

Olle Agebro