"Berättelserna förföljer mig tills jag gör film av dem"

När Guðmundur Arnar Guðmundssons långfilmsdebut fick premiär på svenska biografer var det efter en bejublad festivalturné där filmen tagit emot priser över hela världen. På Göteborg Film Festival belönades Heartstone med Lorenspriset och på Islands Eddagala vann den snart sagt varenda pris. För en debutfilm har mottagandet varit spektakulärt, men den som följt Guðmundur Arnar Guðmundsson som kortfilmsregissör har kunnat se ett regissörskap som berättarmässigt och visuellt förfinats film för film.

När man ser dina filmer är det svårt att inte slås av hur tätt sammanvävda de verkar, som om de här berättelserna kanske bara var kapitel ur samma persons liv. Hur mycket kommer från dig själv?
– Till en viss grad har alla mina filmer hämtat inspiration från mitt eget liv och min egen uppväxt på Island. Som barn och tonåring försökte jag ofta förklara för vuxna runtomkring mig hur min värld såg ut, men det kändes alltid som att de antingen inte förstod eller som att de bara inte respekterade det jag berättade eller visade dem. Jag har tänkt mycket på det där, hur tonåringars världar ofta är gömda för de vuxna, och jag har gillat att göra filmer som försöker porträttera världen ur tonåringens perspektiv på ett trovärdigt sätt. Jag tycker att det är viktigt att det finns filmer som ungdomar kan spegla sig själva i, som berättar deras egna berättelser på ett sätt som känns på riktigt – men jag vill också att vuxna ska kunna se på mina filmer och förstå något om sig själva.

Det känns som att du, och kanske Rúnar Rúnarsson, är de första isländska regissörerna som tar sig an den här typen av ungdomsberättelser, varför är de här perspektiven fortfarande så ovanliga?
– Det har definitivt saknats ungdomsfilmer på Island, men jag tycker också att det är perspektiv som saknas i film generellt. Jag vet inte vad det beror på men jag antar att de med pengar tänker att filmerna saknar kommersiell potential. Även om jag själv älskar den här sortens film kan jag inte riktigt säga varför jag kämpat så för att få dem gjorda. För mig är det som att de här berättelserna bara kommer till mig, och sedan förföljer de mig tills jag börjar göra film om dem. Jag kan inte säga att det är något jag har valt, jag har bara gått på intuition och låtit det styra hur jag skrivit historierna.

Vad jag förstår skrev du Heartstone för väldigt länge sedan, och spelade sedan in filmer som Ártún och Whale Valley innan du slutligen började arbeta med långfilmen. Hur utvecklades Heartstone av den här långa processen?
– Att spela in Heartstone har varit ett mål för mig under hela min karriär. Egentligen har manuset till Heartstone inte förändrats över huvud taget, det som förändrats är jag själv. Utan att ha gjort kortfilmerna hade jag inte haft självförtroendet att göra en långfilm, men jag lärde mig också enormt mycket om filmskapande i allmänhet, jag gjorde väldigt många misstag som jag slapp göra under inspelningen av Heartstone och jag lärde mig att inte backa från det jag kände mig rädd för att ge mig in på. 

Heartstone är, precis som två av dina kortfilmer, väldigt vackert filmad av Sturla Brandth Grøvlen, hur övertalade du honom att komma tillbaka till Island efter att han fotat Victoria – han måste vara en av Europas mest eftertraktade filmfotografer?
– Han hade lovat att göra Heartstone med mig sedan långt tidigare, när det väl föll på plats hade såklart mycket hänt och han tackade faktiskt nej till flera stora projekt för att få spela in den här filmen. Sturla är en människa med ett stort hjärta för film, han jobbar med det han tycker om och det han tror på och bryr sig inte om någonting annat. Han är den bästa medarbetare jag någonsin haft och han gav allt för att göra Heartstone så bra den kunde bli. För mig har det inte varit något annat än en oerhörd ära att få jobba med en så skicklig konstnär och en så stor människa som han. 

Inför den svenska premiären av Heartstone har filmen liknats med Fucking Åmål, hur känns den jämförelsen?
– Lukas Moodysson är en av de regissörer som inspirerat mig mest, och flera av hans filmer hör till mina absoluta favoriter. Jag gillar den typen av regissörer, som Nils Malmros eller Lars von Trier, som tar risker och inte bara testar sina egna utan också filmkonstens gränser – så som Ruben Östlund gör just nu. Det är så jag tror att film kan få en så stor påverkan på våra liv. 

Olle Agebro