David Lynch följer upp Twin Peaks-projektet med en mardrömslik feberfantasi och en skrämmande audiovisuell neo-noir från det mänskliga sinnets mörkaste vrår.

Jazzsaxofonisten Fred (Bill Pullman) döms till döden för att under mystiska omständigheter ha mördat sin fru Renee (Patricia Arquette). Hans öde sammanflätas med den unge bilmekanikern Petes (Balthazar Getty), vars passionerade möte med Renees dubbelgångare Alice (Arquette igen) leder honom in på en livsfarlig väg i porrmogulen och gangsterbossen Mr. Eddys (Robert Loggia) blickfång.

Så kan handlingen i korthet beskrivas, men detta säger egentligen väldigt lite om vad Lost Highway är för en film. För inte nog med att gränserna mellan början, mitt och slut här på fler än ett sätt här suddas ut. Det är också tydligt att David Lynch är betydligt mer intresserad av stämningar, bildkompositioner och tematiskt djup än av att berätta en historia i traditionell bemärkelse. Vilket inte har hindrat otaliga filmvetare, skribenter och glada amatörer att fylla internet med sina tolkningsteorier, trots att Lynch själv alltid hävdat att hans film bara är en samling idéer utan djupare sammanhållen mening.

Lost Highway är i vilket fall som helst från första till sista bildruta en våldsamt intensiv, laddad och fängslande filmisk mara. Och det är en vacker mardröm, inte minst tack av Peter Demings foto som fångar både mörkret och färgerna här på ett enastående sätt, och Angelo Badalamentis nedtonade men stämningsmättade musik. På soundtracket även tungt uppbackad av David Bowie, Trent Reznor, Marilyn Manson och inte minst Rammstein.

Johan Blomqvist